Den här romanen är oerhört omtyckt av många av mina virala läskompisar. Därför hade jag höga förväntningar.
Det börjar också mycket starkt. Första delen är jag helt såld. Jag hade (som vanligt) inte läst om handlingen innan (jag läser aldrig baksidestexter) och jag gillar hur premisserna liksom kryper fram. Vi är i framtiden, de flesta djur är utrotade. Protagonisten Franny är inte trött på livet, hon är trött på sig själv. Det är riktigt mustig feelbad.
”Det finns två världar. En är skapad av vatten och jord, av sten och mineraler. Den har en kärna, en mantel och en skorpa, och syra att andas.
Den andra är skapad av skräck.”
Men sen blir det mer och mer en äventyrsroman, och det är inte min förtjusning. Men det finns ändå väldigt mycket att tycka om. Språket flyter fint. Vissa formuleringar bländar mig. Karaktärerna är komplexa och dynamiska. Det är bra driv genom hela berättelsen. Med en proffsigt mixad anakroni vindlar narrativet genom pro- och analepser. En mycket välskriven och snyggt sammansatt historia med djup. Jag gillar att författaren lyfter hur praktik förhåller sig till teori, animalisk till mänsklig och beprövad erfarenhet till vetenskap. Läsningen får mig också att fundera kring det intressanta förfaderssyndromet och genetiska minnen.
Men den är något ojämn. Bitvis slående emellanåt övertydlig på gränsen till banal. Det är en styrka att karaktärerna av båda könen är subversiva. Franny älskar havet mer än hon älskar män och med en actionhjältes brist på rädsla för fysiska hot far hon fram. Men jag fastnar sällan för bragdmän, vilket kön de än må ha. Hon slår sig hemskt mycket. Som att det ska förstärka känslan av hur tuff hon är. Och att hon ska klä av sig och bada i iskallt vatten hela tiden, som ett romantiserat självskadebeteende. Den kvinnliga mekanikern måste meka hela tiden. Och barnen är sådär übergulliga som i amerikanska filmer men sällan i verkligheten.
Jag tycker absolut ni ska läsa den här klimatdystopiska äventyrsromanen som i flera bemärkelser handlar om migration.
![MAN KAN INTE HINDRA ETT LITET ❤️ FRÅN ATT ÄLSKA av Claire Castillon ⭐️⭐️⭐️
Låt dig inte luras av omslagsflickans undersköna ansikte, änglalika uppsyn och lena hud, det till synes timida sättet att dölja munnen med handen. Bakom den där mjukt lockiga luggen vilar en intelligent och svartsynt författarpersonlighet. Claire Castillon hugger fram sin vassa och kalla prosa, som ur is.
”Jag skulle aldrig söka tröst hos någon av mina väninnor, eftersom vårt förhållande betraktas som så oerhört stabilt. Jag gillar att bli avundad.”
Det här är en liten samling som rymmer tjugotre korta noveller i genren feelbad. Precis som på bilden är det förförande och inte sällan vackert på ytan men därunder brinner det utav helvete. Temat är antiromantik. Här finns inga små och subtila känslor, det är pang på rödbetan och allt mänskligt sölas ner. Det handlar om den misslyckade kärnfamiljen, psykiskt och fysiskt våld, barnmisshandel, arvstvist, incest, otrohet med mera. Novellerna är på ett par tre sidor bara, ofta med en knorr på slutet. Alla är mer eller mindre makabra och sarkastiska. Kvinnorna är uslingar och männen är ännu värre.
”Min man är dum i huvudet. […] Ibland undrar jag om han har varit med om någon olycka som jag inte har blivit informerad om. Han har kanske krockat med en elstolpe och fått en stöt, utan att någon har fått reda på det. […] Det är inte lätt att hålla en hög nivå vid sidan av en man som råkar i extas över att en tvåpack är mycket mer ekonomisk än en tjugofyrapack när man inte äter så mycket yoghurt.”
Jag skrattar faktiskt när jag läser Tolerans tusen (citat ovan) men för resten kan jag hålla mig. Det är lite för mycket av det skruvade och onda, lite för övertydligt. Jag är dock glad att jag hittat Castillon, jag är sugen på att läsa hennes roman Insekt. Tipstack till bibliotekarien i Slite!
#mankanintehindraettlitethjärtafrånattälska #clairecastillon #novellsamling](https://karenina.se/wp-content/plugins/instagram-feed/img/placeholder.png)
Senaste kommentarer