Lektioner av Ian McEwan

Första lektionen ska vi ägna åt män och deras besatthet av andra världskriget. Män står alltså inte i förhållande till andra världskriget som sugröret till milkshaken, som dipen till chipsen, som högerskon till vänsterskon. Andra världskriget kommer – liksom andra krig – finnas kvar i vår historia utan att vita män över fyrtio måste tjata hål i huvudet på oss andra om dem. Låt stå! (I och för sig intresserar det mig att läsa om motståndsgruppen Vita rosen. Men inte så att jag vill göra det igen.)

Brombergs förlag verkar ha en försmak för långa – och enligt mig – trista skildringar av vita mäns livsfaser. Ian McEwans stil är mildare än McCarthys och mindre religiös än Franzens. Språket är alldagligt, detaljerna är alldeles för många, kronologiskt uppradade efter varandra. Det handlar för mycket om krig och politik. Lektioner är inte tillräckligt intressant för att överrösta mina egna tankar. Det enda som egentligen lever här är framsidan. Hela tiden när jag läser undrar jag varför han valt att ta med allt det här. En kines som är bra på matte exempelvis.

Lektioner är mer som en håltimme faktiskt. Där skrotar Roland omkring som en av de tråkigaste protagonisterna jag råkat ut för. Han är duskig från arla till särla, lam från början till slut. Han lyckas inte ens irritera mig. Jag tror att Ian McEwan egentligen ville skriva om krig och sen försökte han passa in stackars Roland som en skruvboll, blev tyvärr stolpe ut. Som barn hade Roland själstillstånd som en hund, ”kedjad vid ett ständigt nu”. När vi möter honom är han 37 år och en talangfull pianist som inte spelar piano, misslyckad författare och rastlös idiot. Han har precis blivit lämnad och står ensam med ansvaret för sin bebis. Men tro nu inte att en ensamstående pappa kan rädda det här. Roland är alltjämt Roland. Hans väsen är lika spännande som en regnbåge i svartvitt.

Det borde ju egentligen vara intressant att läsa om en människas hela liv, hur det förändras med tiden och globala kriser som krig, inflation, Tjernobyl etcetera. Men det saknas psykologisk medvetenhet. Växlingen mellan politiska och personliga problem känns krystad. Med Roland i båten vill jag hoppa överbord. Roland ror det inte i land. Och jag finner mig strandad på Mars.

Det finns absolut scener som engagerar det vill säga irriterar mig. McEwan har vänt på könsstereotyperna på ett märkligt sätt som gör diegesens grundpremiss helt orealistiskt. Här finns en kvinnlig pedofil, en mamma som överger sin familj och en oskyldigt anklagad make. Triss i vad som (nästan) aldrig händer! Doris Lessing nämns, hon lämnade (några av) sina barn. Hon är för övrigt en av få kvinnliga författare som nämns – bland alla manliga – i egenskap av att hon lämnade sin familj.

Jag tror ändå att McEwan försöker sig på feminism. Det är som att han vill ha med saker som rör kvinnliga erfarenheter exempelvis hur svårt det är att kombinera kreativitet och moderskap. Men analysen saknas, det bli grunt och konstigt. Det finns ingenting här som jag känner igen mig i, kvinnligheten verkar ha dragit till Venus. Pappans vardagsliv som ensamstående pappa framstår lika realistiskt som ett glittrigt bokmärke. När han får barnbarn sen mot slutet blir det lite mera realistiskt som att författaren faktiskt har erfarenhet av att vara morfar/farfar.

Däremot finns det något viktigt i det här med att Roland blir tafsad på, förförd av och att han ger sitt samtycke och debuterar sexuellt med sin pedofila pianolärare. Här kommer faktiskt en läxa ändå, till lärare och det gäller en av universums grundläggande lagar. Barn kan inte ge sitt samtycke till vuxna.

Böcker jag hittat i boken: Mörkrets hjärta av Joseph Conrad. Flugornas herre av William Golding. Gräset sjunger av Doris Lessing, Djurfarmen och 1984 av George Orwell.