Du ser Draken genom fönstret av Charlotte Qvandt

När min pappa dog, för 18 dagar sedan, såddes något likt ett frö i mig. Något som under de här dagarna vuxit. Att läsa den här boken har fått det att slå ut.

Jag blev rekommenderad den här boken av en ny vän, undrar om hon kunde ana i hur god jord det boktipset skulle falla. Jag var inte direkt taggad initialt men redan efter några sidor liksom sögs jag fast. Det är som att texten är riktad just till mig. Jag sträckläste från pärm till pärm, avbröt inte ens för att gråta utan lät tårarna rinna bara. Lugnt.

Charlotte Qvandt är 25 år när hennes älskade mamma Eva (som varit ensamstående med henne), får cancer. Texten består av dagboksanteckningar från tiden 2008 när mamman blev sjuk och dog samt anteckningar som författaren lagt till i efterhand. Det är en fin och öppenhjärtig liten bok, den är sorglig, hemsk OCH hoppfull. Jag tycker ni ska läsa den. Vad den framförallt gjorde för mig var att väcka lusten att skriva om min pappa. Så det tänker jag göra.

Mamma Eva blev diagnostiserad med lungcancer fyra månader innan hon avled, min pappa hade sin diagnos leukemi (KMML) i fem. Han blev 72. Hon bara 57. Pappa höll humöret uppe genom oron, provtagningarna, inläggningarna och den sista tiden. Han skämtade, skrattade och fick mig och min syster som var med honom, att tänka på annat. Vi kunde mellan varven vara tillsammans som vanliga människor, inte som en sjuk pappa och ledsna döttrar. Det satte jag ett enormt värde på eftersom det gjorde att jag orkade. Jag blev väldigt trött, som Qvandt också intygar. Men om man dessutom ska gräla och ta emot någons frustration, blir man säkert ännu tröttare. Jag menar inte att en sjuk förälder inte får visa sina negativa känslor inför sina vuxna barn, jag menar att jag tolkade min pappa som ansvarsfull och som en ”riktig förälder” när han höll ihop och var positiv. Det var väldigt fint, eftersom det tillät mig att bete mig som jag önskade, det vill säga att vara där med honom. En av de första sakerna jag fick ur mig när han somnat in var att han dog med flaggan i topp. En av de sista sakerna han sa var att han berättade för min man att doktorn varit inne (några timmar tidigare) och konstaterat att det inte gick att göra något mer medicinskt. Allt annat som rörde sjukdomen pratade vi om, men det här negativa beskedet ville han inte belasta mig med (tror jag). Det gör mig väldigt rörd.

”Mamma sa ofta att det inte bara är den döda man saknar, utan att man också sörjer sig själv. Den personen man var när man var tillsammans.”

Jag minns – likt författaren – med skärpa den sista gången pappa, du, var utomhus. Jag och lillsyrran hjälpte dig med viss möda över till rullstolen som vi sedan turades om att köra. Utanför entrén vid sjukhuset tog du ett dubbelbloss, kanske anade du att det var din sista chans. Dagen efter, på din dödsdag ville du ut och röka och vi försökte, jag pratade med personalen, men du blev för dålig för snabbt. Jag sa det till dig, att nu är du för sjuk pappa så det blir svårt att få till det där blosset. Jaha jojo men då struntar vi i det, sa du, med en positiv klang i rösten, bakom syrgasmasken.

”När mammor dör,
då förlorar man
ett av väderstrecken.
Då förlorar man
vartannat andetag,
då förlorar man en glänta.
När mammor dör,
då växer det sly överallt.” / Göran Tunström

Jag är 42 år när jag förlorar min pappa och författaren bara 25 när hon förlorar sin mamma, kanske förklarar det att våra cykler av insikt och förhållningssätt skiljer sig åt. Jag förstod tidigt i sjukdomsprocessen att pappa skulle dö. Jag tog rollen som medföljande, ”självutnämnd sjukdomsexpert” och stöttande person. Jag undvek att visa mig ledsen inför pappa för jag upplevde att det var så han ville ha det. Stackars Qvandt vill fortfarande vara barn, förstås, bara 25 år. Hon är van med rollfördelningen att det är mamman som tröstar och kramar. Men även hon tvingas inse att hon måste vara den som stöttar och hon slutar prata om sin oro med sin sjuka mamma. Det är en mycket tung passage. Men vi klarade det, både hon och jag.

Jag har så länge jag kan minnas varit aktivt rädd att min pappa (och mamma) ska dö. När jag var ung var jag rädd att förlora min pappa av bland annat det skälet att jag tyckte att vi hade mycket som var oavslutat. Men nu innan han dog tycker och tror jag att vi kommunicerade allt vad vi ville och behövde. Vi fick ett fantastiskt fint slut. Jag kan inte nog betona hur glad jag är för det.

Det märkliga, oerhörda och hoppfulla som slagit ut i mig som en väldoftande syren är det som Charlotte Qvandt formulerar:

”Rädslan för döden var liksom värre än själva döden.”