Skugga och svalka av Quynh Tran

Det här är något så fantastiskt som en (debut)roman, vars huvudpersoner är invandrare men narrativet inte ”invandrarens” i sedvanlig mening. Det är en suggestiv inifrånskildring där berättarjaget tillhör en åttaårig vietnamesisk pojke som (kanske) lever i skuggan av sin storebror. Vad han ser och fantiserar om handlar främst om bror Hieu och mamma (Má). Intentioner och psykologiseringar lyser med sin frånvaro vilket är spännande då Quynh Tran är psykolog. Med trygg hand lämnar han luckor i texten för läsaren att fylla.

Inledningsvis känner jag mig helt borta och stör mig på det. Men snart drabbar stämningen mig och jag tycker språket som först kändes torrt och fattigt är vackert och lagom sparsmakat. Det finns oklarheter även när boken är slut, men det stör mig inte, tvärtom gillar jag det.

”Hieu började självmant [berätta]. Psykologen var en äldre kvinna med grått, kortklippt hår. I rummet fanns det tavlor överallt och man satt mitt emot varandra, mycket nära. Det tog inte lång tid förrän Má avbröt honom. Hon undrade om psykologen var en sådan som hade sjal på sig.
Ja, runt halsen.
Má brast ut i ett ihåligt skratt. Hon reste sig från bordet och gick ut ur köket, hennes skratt fyllde hela lägenheten.
Sjal!
Hon visste det.
De är naiva… Vitingar… De tror man kan prata om allt…”

Skugga och svalka är ett triangeldrama som utspelar sig före internet i en svenskfinsk stad. Det är familjen och andra mellanmänskliga relationer som står i fokus. Hieu är det äldsta barnet (för mig en tonåring jämngammal med min son) och möjligen den äldsta ”mannen” i familjen för Má. Det är en konstig och destruktiv relation de har. Han jagar efter tjejer och hon jagar efter honom, och pengar. Hon arbetar på tvätteri samt plockar och säljer blåbär. Man kan tänka sig att Gunnel, (kontaktperson som ska underlätta integrationen), rekommenderade bärplockning med avkoppling och frisk luft i åtanke, men vietnameserna gör business av det. Berättarjaget får inte vara med och plocka bär, vilket får honom att känna sig utanför och skogen blir en främmande exklusiv plats att projicera fantasier på. Skogen sammankopplas med känslan av utanförskap som går genom hela texten och skulle kunna fungera som metafor för en exklusiv plats man ej har tillträde till, exempelvis på grund av rasifiering.

Tran leker med stil och form. Avsnitten är korta scener, ögonblicksbilder som utspelar sig hemma, i skolan eller i skogen, några utgörs av komiska haranger och ibland växlar berättarperspektivet till tredjeperson. Narrativet är otydligt, vilket gör att jag håller mig uppmärksam och öppen. Det här är ingen bok att sjunka in och vila i. Trans text ber om att bli utforskad, diskuterad, omläst. Den är originell och på inget sätt förutsägbar. Han leker med skuggor genom att undvika att sätta strålkastarljuset på de stora händelserna. Texten innehåller få dialoger. Den förmedlar vad åttaåringen ser, alltså det som sker på ytan. Ett genomgående tema är bilder. Den lättkränkta pojkens tolkningar av varför saker händer, vad det betyder, skiljer sig givetvis från mina och kanske också från dina. Det är där i hålrummet det händer.

”Má kom ut från sovrummet och sade Hieus namn. Det var mig hon talade till men hon sade hans namn. Ibland var det som om hon testade sig fram: ville hon Hieu något hände det att hon sade är mitt namn, sedan hans, vill hon mig något kunde hon säga hans namn först och sedan mitt.”

Kommentera