mar 15
Jag måste börja med att respondera på utsagon om att den här skulle likna Sally Rooneys Normala människor. Det gör den inte, på annat sätt än att författarna och protagonisterna kommer från Irland samt att det finns ett klass- och patriarkalperspektiv. Jag tillhör inte skaran som älskade Normala människor, jag tycker den här är mycket …
mar 14
Jag vet hur det känns är en kåserisamling från 1972. Thorvall skriver mestadels fogligt om barn, hattar, citronkola och Paris. Som alltid med stor sinnlighet och genomskärande blick. Det handlar också om dagar då ansiktet är som överdraget av äggvita, och det är omöjligt att skratta. När man inte står ut med andras duktighet, välkomponerade …
mar 08
Så här på internationella kvinnodagen tycker jag det är lämpligt att skriva om Kerstin Thorvalls bok Mamma, var är du? Den publicerades 1972 och jag vågar lova att den var minst lika viktig då, som nu. Den handlar om en mamma med fem barn. Ibland när barnen bråkar med varandra får mamman huvudvärk och en …
mar 07
”Ingen brydde sig om oss, så vi brydde oss mycket om oss själva.” Tony Morrisson fick Nobelpriset i litteratur 1993 (som första svarta kvinna). De blåaste ögonen är hennes debutroman. Den är inte hemlig på det sätt som nobelpristagares romaner ofta är. Det finns dessutom ett förklarande och mycket intressant efterord. De blåaste ögonen kan …
mar 06
Rasande lockande omslag och titel på den här serieboken. Eldkvarns text går: ”Och jag försöker att gå som en man Nerför hjärtats ensamma gata Där kärlek och hat går hand i hand” Det är lite vad den här boken handlar om. Med lesbiska kvinnor i fokus. Avskalat och rakt på om hur kärlek förhåller sig …
mar 04
Bakom den här fantastiska titeln finns ett fyrtiotal krönikor av mycket hög kvalitet. Den här måste ju ha varit värd sin vikt i saffran 1971 när den publicerades. Det handlar om vardagsbekymmer med barn som inte vill sova, mamman som vill se film, blir arg, deppar men som måste dölja sina känslor för att inte …
mar 04
I den här tätskrivna essän dyker vi på djupet i kulturens värld. Kristoffer Leandoer, denna kulturgargantua, diskuterar hur konst förhåller sig till flykt och allt vad den implicerar. Just nu är fler på flykt än någonsin i människans historia, 3% av mänskligheten. I ett rasande tempo bara brakar vi igenom vad som känns som tusen …
mar 01
Peter är ensambarn och bor med sin pappa som är konstnär och sköter hushållet och sin mamma som förvärvsarbetar. De har nyligen flyttat från en lägenhet i stan till ett hus i en förort. Peter har svårt att skaffa nya vänner men så möter han sin granne, Cecilia. Det här är en fin liten barnbok …
feb 28
Leijons ambitiösa debut börjar riktigt bra. Jag gillar småbygdsskildringar där människor lever som under en glaskupa. De går i samma klass som barn och bor sedan grannar som vuxna. Det här verkar vara ett skickligt romanbygge, tänker jag inledningsvis. Vi bli inkastade in media res, någon är försvunnen. Pusselbitarna får vi en efter en. Bra …
feb 27
Det här är den tredje och sista delen om Lena, som nu är runt 20 år. Jag har skrivit om del ett och del två tidigare. Nu har Lena och Mikael gift sig och han tilltalar henne ”barnet mitt”. Fräscht! Det har sin förklaring i de roller som parterna spelar gentemot varandra. Lena är på …
![TILL SKUGGORNAS LOV av Junichirō Tanizaki ⭐️⭐️⭐️⭐️
Hej, jag heter Nina och jag är nippofil.
Den här urmysiga essän från 1933 om kärleken till klassisk österländsk estetik och ett långfinger till den västerländska får mig på väldigt gott humör i mörkret. Författaren sammankopplar den österländska kulturen med den japanska ”nationalkaraktären” - en tvivelaktig term som jag tar med en nypa salt, men som ändå säger något om normer i öst jämfört med våra i väst. Den japanska estetiken har ”alltid skuggan som grundton och är oupplösligt förenad med mörkret.” Halvdunkel ”öppnar verkligheten för andra sinnen än bara synen och skapar en större harmoni.”
Junichirō Tanizakis (1886-1965) kärlek till skuggorna och aversion mot banal klarhet påminner om Jon Fosses passion för det lysande mörkret och att det bara är i mörkret vi verkligen kan se. Kanske att svärtan inom oss kan komma till ro när vi fäster blicken på det mörka utom oss?
Tanizaki förespråkar de traditionellt japanska pappersväggar som silar in ljuset och gör hemmet till en föränderlig plats, en naturnära toalett helst i trä utan vita och blanka detaljer, ljudapparater som lyckas förmedla hjärtat i japansk konst och musik; pauserna, mörka lackade skålar som får soppan att dofta ”av zen”, stora takskägg som parasoll på husen och stillstam nō-teater.
”Rent allmänt känner vi ingen ro i sinnet när vi ser något som är skinande blankt. Västerlänningar använder silver, stål och nickel till bestick, fat och så vidare och putsar allt så att det skiner, men så glänsande saker tycker vi inte om. […] Tvärtom blir vi glada när tiden sätter sina spår och ytan mörknar och förlorar sin glans.”
På japanska och kinesiska finns ord för att laga sånt som gått söner med guld (kintsugi), brodera synliga lagningar på kläder (sashiko) och lystern från händers solkande beröringar (nare).
Mörker i all ära men kvinnorna i öst undkommer inte vithetsidealet. Traditionen placerade dem längst in i skuggorna för att de skulle behålla sin vithet. Vitt puder, avrakade ögonbryn, svärtade tänder och mörkblått läppstift användes för att huden skulle se ljusare ut...—> KARENINA.SE](https://karenina.se/wp-content/plugins/instagram-feed/img/placeholder.png)
UTMANING: JORDEN-RUNT-LÄSNING
Jag har läst böcker från 70 av världens 195 länder.
Följ min jorden-runt-läsning här!
UTMANING: NOBELPRISTAGARE
Jag vill (försöka!) läsa minst ett verk av alla som fått Nobelpriset i litteratur.
Jag har så här långt läst 38 av 119.
Följ min Nobelutmaning här!
Senaste kommentarer