”Jag förstod att mamma och pappa hade fått mig för att odla sitt hat till varandra genom besviken över mig.”
När jag börjar läsa romanen och förstår tematiken blir min andning till suckar. Jag känner att jag absolut inte vill läsa om äckliga gubbar som utnyttjar unga flickor. Igen! Men den lyriska texten snärjer mig. Det blixtrande raseriet bländar mig. Trots att olusten är hög ut i kroppen, dras jag motvilligt in i den unga Saras liv. Som nattfjärilen dras jag till ljusets låga, och när jag väl är där brinner jag – inte upp – utan tillsammans med Cecilie Lind.
”Ett barn var jag ju också. Jag hade släpats fram till den märkligaste platsen, av tiden, där jag kunde vara allt. Där jag kunde vara Liten tjej/Ung kvinna. Oskuld/Fälla.”
Sara är tretton år när hon blir en farligt vacker ”flickfälla”. Detta vidriga ord som lägger skulden på barnet/tinget i vars ”hål männen ramlar”. Saras pappa dör och hennes mamma är (”en vissnad blomma”) arg och aggressiv (älskar grisfilmen Pretty Woman) varför Sara söker stöd hos prästen som ”tröstar” henne med sitt könsorgan. Sara har vännen Rosa, vars mor är död, tillsammans sporrar de varandra att äta så lite som möjligt. Rosas pappa blir Saras nästa förövare, han tycker väldigt mycket om att ”trösta ”hennes magra kropp. Sara fortsätter den bana som redan stakats ut åt henne, kriget mot sig själv.
”Jag har blivit smalare. jag har ätit så lite att jag nästan inte finns längre.
Det är fantastiskt.”
Flickdjur är en modern variant av Lolita som skildrar den unga vita tjejens (Dolores Hazes) perspektiv i ett propedofilistiskt samhälle och den unga feminina människans sexualiserade och underordnade position. Den är mer explicit och (över)tydlig i sitt budskap och inte lika bra som Nabokovs. Det vidriga och viktiga temat har jag läst om flera gånger tidigare i exempelvis Darling river, Min dyra ögonsten, Mr Högavlönad och Moral. När flickan är i en utvecklingsålder och ska lära sig om sina behov (av uppmärksamhet, omtanke, kärlek, trygghet) och begär (makt, kåthet) blir hon utnyttjad och förlorar möjligheten att urskilja den tunna hinna som åtskiljer det bästa från det värsta.
”Jag kan bara känna begär om jag vet att jag är begärd. Mitt begär uppstår först när jag är övertygad om att jag är tillräckligt snygg för att en mans begär ska kunna riktas mot mig. Så länge jag inte är förvissad om min skönhet kan jag inte känna lust. För att känna lust måste jag egga mig själv med en annans ögon, mannens.”
Den här skildringen är stark, obehaglig och bitvis väldigt realistisk. Exempelvis är beskrivningen av anorexin på pricken, som Meidells. Jag gillar att det handlar ganska mycket om den erotiska och tävlingsinriktade spänningen mellan Sara och Rosa. Det är också tillbörligt att förövarna är fler än en och att de dömer varandra väldigt hårt. Lind inleder och avslutar diegesen med att vi får möta vuxna Sara i framtiden, det är en mycket dyster ram.
Senaste kommentarer