Förväntningarna är höga efter Pengar på fickan men sjunker när jag inser att Scandinavian Star, del två, Djävulsboken inte är någon egentlig fortsättning på berättelsen om mordbranden på passagerarfärjan där 159 personer omkom 1990.
”Så länge jag hade fått betalt hade jag inte blivit förödmjukad.”
Med liknande skärpa och generiska ansats som jag uppskattade i Moral (av Lyra Ekström Lidbäck) fortsätter Asta Olivia Nordenhof sin undersökning av hur kapitalet styr människors konkreta vardag. Vårt moderna, sekulariserade och liberala samhälles maxim tycks vara att en tillräckligt bra lön kan förlåta allt. Till och med – det allra heligaste – en moder kan berövas sitt barn så länge hon får betalt. Nordenhof visar med detta lilla konstverk hur pengar är motsatsen till kärlek.
”Ni tror att ni kan komma in i mig, men jag är helt borta. De kalla rum ni vandrar igenom, det är era egna. Din kuk, din dödstomma tingest, den går rakt igenom mig. Det du vill ha, det kan du få, men när du får det förstår du att du är fullkomligt ensam. Jag är den djävul som påminner sig om att det bakom ditt ansikte finns åter ett ansikte, och också det är ditt eget och också det är övergivet.”
”Vad är det här för något konstigt äventyr”, tänker den prostituerade jagberättaren när hon säljer sig till djävulen. Samma tanke uppstår i mig när jag handlöst sugs in i den tunnel av intelligens och flammande prosa (och poesi) som Djävulsboken utgör. Det är en klaustrofobisk skildring i fyra avsnitt om hur tillgången till och bristen på pengar isolerar människor i små mörka celler vars vadderade väggar tystar ekot från den egna unika klangbottnen. Huvudpersonen är dessutom fysiskt isolerad i olika hus. Det första försöket att besvara frågan om huruvida man kan älska under kapitalismen är kanske bland det bästa jag läst i år. Under titeln Djävulen i höghuset avhandlas vem den egentliga djävulen är; den prostituerade kvinnan, den rike mannen eller pengarna. Det finns utrymme för olika läsningar av hur makt, klass, politik och kön samverkar.
”.. den plats jag intog i patriarkatet – horans, den som spelar kvinna så hårt att hon nästan blir en man..”
”Jag hade haft sönder mig själv med mitt eget samtycke, och det var helt i enlighet med lagen.”
”Ute på balkongen satte jag mig i det gung-ägg jag dittills hade hållit mig ifrån i avsmak för konceptet.”
”Kvar fanns att spela spelet som kvinna, underkasta sig och hoppas att det i underkastelsen ska uppstå en spricka, igenom vilken man kan föra sin djävulshand och gripa sin bödel om hjärtat.”
Resterande tre försök älskar jag inte riktigt lika mycket som det första, men jag är givetvis jättenyfiken på kommande fem verk. Men först ska jag läsa Goethes Faust.
2 kommentarer
Auch begeistert
Författare
Es gefällt mir!