I den här romanen eller om det är en självbiografi, möter vi en krisande 60-årig Kerstin Thorvall. Fast jag ser hellre på protagonisten som en krisande 60-årig kvinnlig karaktär. Det gör jag inte för att ursäkta Thorvall utan för att det är så jag lärt mig att läsa böcker. Det är också så jag uppskattar böcker mest. Sanningsanspråket behöver vara kopplat till en verklighet för att kännas betydelsefullt, men inte till en verklig person.

Hon upplever sig vara överflödig och icke önskad som 60-årig kvinna i Sverige. Efter en separation som ledde till inskrivning på psyk åker hon till Senegal. Där får hon den uppmärksamhet hon tycker hon förtjänar och mer ändå. Hon är på jakt efter kulturen och dansen. Och visst får den vita tanten dansa. Inte bara det. Hon får fler sexuella inviter än hon önskar och hon får mask i magen. Det blir till att ge upp och åka hem. Men hon återvänder och andra resan blir mer som hon hade tänkt sig.

Frustrationen över sin tillvaro i Sverige och svenska normer manifesteras i svidande kritik. I Sverige är det finare att bli minister än att bli mamma till ett barn. Här diskriminerar man den åldrande befolkningen. Man gömmer undan gamla och sjuka. Hon ser mycket i den ”afrikanska” och muslimska kulturen som hon gillar. (Förutom när det kommer till synen på den orena mensen.) Hon älskar de färgglada tygerna, musiken och rytmen. Vidskepligheten lockar och hon tar andar, riter, reinkarnation och förbannelser i beaktande. I Dakar bor de gamla och sjuka på gatan vilket hon tolkar som att de får synas. Varje människa är helig i denna kultur. Barn respekterar sina föräldrar. De små barnen gråter sällan eftersom de alltid hänger på sina mammors ryggar.

Kritiken är befogad, tycker jag. Det på många sätt fantastiska svenska välfärdssamhället är långt ifrån perfekt och har sina baksidor. I samma veva som privilegierna ökar, ökar också alienationen från livets centrala fundament. Givetvis finns det bra saker i muslimsk kultur att lära av. Det är fint att författaren lyfter det.

I förhållandet mellan kropp och själ blir det otroligt intressant. Som en motståndshandling till tjej- och kvällstidningars budskap och annan propaganda för den snygga smala kroppen har tankar och känslor kring kroppen trängts undan. I Svart resa får kroppsligheten en renässans. Författaren är erkänd med det också själen. Men hennes kropp är det inte.

”Hon föddes med en oälskad kropp. Den man som till slut ville ha henne förälskade sig i hennes själ. Han var nämligen så ovan vid flickor som inte visste att de hade en kropp. Som nunnor och änglar. Sen insåg hon att hon hellre ville bli älskad för sin kropps skull. Sen märkte hon att det var hennes kropp som kunde göra henne glad. Att den kunde röra på sig, springa, simma, dansa, äta, älska. Att den hade en hud som levde upp när någon tog på den. Att det som var hon, det var just hennes kropp. Den hade hon haft med sig från början. Den var alldeles säkert hennes.”

”Om man tycker om mig för det jag gör, så är det inte mig man tycker om. När en psykiater säger till mig att kära du, nu kan du äntligen börja leva ditt eget liv, teater, konserter, föreningar och barnbarn, då är han min mamma, hon som in i det längsta hindrade mig från att finnas i min kropp. Hennes händer när hon drog till min examensklänning och sa: ”Det finns ingenting vackrare än en ren ung flicka.” Men jag visste nog att det inte var de rena flickorna som blev uppbjudna. Varken till det ena eller andra. Så vill man en gång till göra mig kroppslös. ”Det finns inget vackrare än en ren gammal tant.””

Jag förstår att det Thorvall skrev i den här boken var kontroversiellt 1985. Kanske var det, absurt nog, den äldre kvinnans lust som upprörde mest då. Men säkert också hennes motstånd mot den altruistiska modersrollen. Hon anklagar sina barn för att de inte är snälla mot henne. De oroar sig inte tillräckligt för henne. Hon omtalar ett av sina barn som ”det mest älskade”, och hon säger upp sig som mamma. Jag har ”hört” att Thorvall betalade ”afrikanska” unga män för sex, men till det ryktet finns inget underlag i den här boken. Hon blev uppenbarligen radikalt missförstådd. Hon var före sin tid.

Jag hittar mycket annat värt att problematisera; exotisering och fetischering av svarta män som objekt, generaliseringar, vi- och de tänk. Hon vill inte på något sätt sammankopplas med vita turister, men det är vad hon är. Det är hon samtidigt medveten om eftersom hon hela tiden antas villig att betala för olika tjänster som utförs (dock inte sexuella).

Styrkan bakom den här rättframma prosan är modet. Hon vågar visa sin längtan och besvikelse. Sin sårbarhet inte minst. Hon vågar skriva det man inte vill tänka på. Skammen stoppar henne inte, trots att hon vet att karaktären framstår som ”desperat”.