Vindspejare:boken om Abel målaren av Agneta Pleijel


Historisk roman som sträcker över flera generationer, utspelar sig i Sverige och ostindien. Pleijels dövstumme förfader Abel berör men annars blir jag inte direkt gripen. Det är lite för många sidospår tror jag. Jag har uppskattat hennes senare böcker mer.

Vårt enda liv: sekulär tro och andlig frihet av Martin Hägglund

Filosofi + meningen med livet + gudstro + kritik av kapitalismen = allt som jag gillar.

Jag tror att författaren verkligen vill att jag som läsare ska förstå hur han menar. Bra intention. Men samma sak förklaras om och om igen vilket blir tjatigt. Jag är inte imponerad av författarens språk, det är för många ord och alla dessa kursiverade ”inte” irriterar mig. Boken känns onödigt lång. Jag ogillar de ordval som implicerar att han har rätt där andra tänkare inte förstått eller har fel. Får ibland Ranelidvibbar ”det här har aldrig sagts förut”. Jag tycker också att det är lite lågt att använda Bibelns sämsta avsnitt för att vinna billiga poänger. Slutligen önskar jag att han använt fler kvinnliga referenser.

I Vårt enda liv drivs tesen att OM Gud ens finns, OM evigt liv var möjligt – skulle det inte vara önskvärt. Vår djupaste omsorg är sekulär, snarare än religiös. Eftersom det viktigaste och det enda vi har är den tid vi lever, borde vi få äga den tiden och utnyttja den efter vår vilja och inte tvingas dansa efter kapitalismens alienerande och exploaterande flöjt.

Hägglund argumenterar för att den religiösa tron på Gud och evigheten går på tvärs med att leva ett fullödigt liv. Det som monoteistiska religioner, framförallt kristendomen, proklamerar är att vi ska lyda Guds ord och sträva efter frälsning vilket enligt Hägglund gör det fel att vara hängiven ett liv som kan gå förlorat. Hägglund förespråkar den sekulära tron som tillåter oss att vara sårbara, känna sorg och smärta, engagemang för de vi älskar och dödsångest som en sund del av ett ändligt liv. De flesta religiösa skulle inte hålla med om att gudstron omöjliggör omsorg i jordelivet, och jag är också högst tveksam till detta. Det ena utesluter nog inte det andra.

Den stora behållningen för mig är Hägglunds syn på döden och insikten om att det oundvikliga slutet är en möjlighet att ta vara på livet. Han skriver om existentiell ångest som en verksam del i varje form av ändligt och andligt (mänskligt) liv eftersom den väcker frågan om vad vi borde göra med vår tid. Bestående sinnesfrid är alltså inte eftersträvansvärt, hur trevligt det än låter. Människan har en andlig frihet att ifrågasätta syftet med sitt liv och bestämma vad hon vill göra, utöver att hålla sig vid liv. Denna frihet har risken för existentiell kris som villkor. Vi ska äga vår existentiella ångest inte fly den eller komma över den en gång för alla. Målet är inte att frigöra oss FRÅN vår sociala och materiella tillvaro utan det vi bör söka är att äga vår existentiella ångest, syssla med ändamålsinriktade verksamheter som engagerar oss för att kunna leva ett blomstrande liv, erkänna vårt ömsesidiga beroende av varandra och bygga ett samhälle som förverkligar vår frihet – alltså en befrielse AV det ändliga livet, vilket också var vad marxismen verkligen handlade om.

Dödsångest är med andra ord ett sunt och obligatoriskt uttryck för ett hängivet liv. Att vara medveten om döden mitt i livet är sätt att fästa blicken vid dem/det man älskar. Tanken på döden gör den givna tiden mer dyrbar. Utan ett föregripande av den möjliga förlusten skulle man aldrig kunna vara fast besluten att förvalta den egna livstiden.
Livets ändlighet är en förutsättning för vår motivation, ansträngning, våra insatser i livet, vårt existentiella engagemang. För att någonting ska ha betydelse måste något stå på spel. Att inte behöva vara rädd för att förlora den man älskar är att vara likgiltig, att vara död.

I Bröderna Karamazovs avhandlas premissen ”om Gud inte finns är allt tillåtet”. Här argumenterar Hägglund för den totala motsatsen, om det finns en Gud för vilken allting är möjligt kan allting tillåtas till och med dödandet av sitt eget barn (Abraham/Gud offrar Isak/Jesus).

Marx indelning av vår livstid i nödvändighetens tid innefattar vad vi måste göra, dvs arbetstiden, som är medel för målet överlevnad. Frihetens tid är den vi lägger på aktiviteter som är betydelsefulla (ändamål) i sig. Värdeekvationen blir sådan att tiden vi lägger på nödvändiga saker är en negativ kostnad för oss och tvärtom är frihetens tid positiv, vi blir rikare ju mer fri tid vi har.
Kapitalismen bygger på lönearbetet som innebär exploatering av människors nödvändiga tid. En varas värde mäts genom arbetstiden som lönearbetaren sålt. Sen måste vi konsumera dessa varor för ett pris som är högre än värdet och mellanskillnaden går till arbetsgivaren under namnen mervärde och tillväxt.
Här framstår strukturfelet uppenbart för oss. Kapitalismens mål är mervärdet som uppnås med hjälp av den nödvändiga tiden som aldrig kan minskas. Kapitalismen låter oss aldrig förverkliga vår frihet, inte ens för arbetsgivarna som måste behandla sin rikedom som ett ändamål i sig snarare än som ett medel för att leva ett fritt liv. Kapitalismen gör ingen av oss rikare på det vi behöver för ett blomstrande liv, fri tid. Att vara rik är att kunna ställa sig frågan vad man ska göra på måndag morgon, snarare än att tvingas gå till jobbet för att överleva.

Måttet på värde under kapitalismen är förvrängt då det behandlar medlen som ändamål. För att exemplifiera detta jämför Hägglund det kapitalistiska samhället med en familj. När familjen fick tillgång till tvättmaskin, diskmaskin, halvfabrikat osv minskade arbetstiden tid för familjemedlemmarna. Med ett kapitalistiskt synsätt är detta ett problem som kallas arbetslöshet när det i själva verket handlar om mer fri tid att ta sig an frågan vad vi borde göra med vårt liv, ta ansvar för våra praktiska identiteter.

Den teknologiska framväxten förtydligar hur orimlig kapitalismen är. När produktionsprocessens effektivitet ökar blir fler arbetslösa och ”överflödiga” och kan utnyttjas för att hålla lönerna nere (som i västvärlden) eller så utsätts de för omänskliga arbetsförhållanden (där västvärlden förlägger sin tillverkning). Naturligtvis är kapitalism helt oförenlig med demokrati och ett hållbart leverne.

”Livet kan endast förstås baklänges men måste levas framlänges” /Kierkegaard.

Folk: Främlingar och vänner – nån du kanske känner av Emma och Lisen Adbåge


En och annan fyndighet absolut, somliga riktade till barn andra till vuxna.

Tänk positivt annars kan du dö av Marie Tillman


Svart humor om psykisk ohälsa, hjärnspöken eller om vi ska kalla det mänskligt självtvivel. Jag känner igen en hel del och skrattade gott under läsningen.

”Tänk positivt annars kan du dö av nån sjukdom som bara drabbar negativa. Men tänkt inte på det för då kan du dö.” (Inte dessa exakta ord men innebörden har en människa sagt till mig. Jobbar ännu på att komma över det.)

”Jag kan kompromissa med mycket men jag tänker banne mig inte leva mitt liv i ett samhälle som består av personer.”

”Oj har du klätt ut sig till normal? Jag visste inte att du skulle på maskerad.”

”Att tänka på inför lönesamtalet 1. Stå på dig! 2. Du ska ha den lön som du förtjänar 3. Alltså ingenting”

Mannen som planterade träd av Jean Giono

Ett guldkorn! Hoppfullt och inspirerande. Ett förtjusande incitament för diskussion om fiktion vs verklighet.

”När man erinrade sig att den mannen hade skapat allt detta med egna händer och själskrafter, utan några tekniska hjälpmedel, insåg man att människorna skulle kunna vara lika effektiva som Gud på andra områden än förstörelsens.”

Nordisk fauna av Andrea Lundgren

Wow! Det här var helt otroligt bra. Mycket bättre än Glupahungern.

Fågeln som skriker om natten ⭐️⭐️⭐️⭐️⭐️

Katten. Skulle ha fått fem men jag förstod inte slutet ⭐️⭐️⭐️⭐️

Det som sker med en ⭐️⭐️⭐️⭐️
Finaste citatet: ”Riktigt gamla tallar hade hon läst att man känner igen, inte på höjden, utan på barken, och grenarna, som började gå i spiraler. Hela livet hade de varit på väg utåt, längre, högre. Sedan kom vändning, insikten. Tillbaka och skydda, sno sig runt sig själva. De blev med ens så människolika. Krympte på höjden för varje är som grenarna långsamt kämpade för att ta sig tillbaka mot kroppen.”

Fadershålet ⭐️⭐️⭐️⭐️⭐️
En helt otroligt finstämd berättelse om en pappa och hans dotter och deras knepiga relation. Här tycker jag de magiska inslagen förhöjer berättelsen. När Kore tagit sig in i pappans hjärta och möter sig själv där inne.

Flickvännen ⭐️⭐️⭐️⭐️

Om änglars natur ⭐️⭐️⭐️⭐️

Korta svar på stora frågor av Stephen Hawking


Stephen Hawkin förmedlar sina avancerade kunskaper om kosmologi, rymden, svarta hål, energi etc med optimism och charm. Vissa bitar är ganska avancerade och kräver förkunskaper, (exempelvis skriver han om kunskaper a priori utan att förklara vad det är).

Bekantskap önskas med äldre bildad herre av Kristina Lugn


”Medelålders, väluppfostrad akademiker söker ung, slank, dominant dam i Storstockholmsområdet med gammaldags värderingar för avspänd, okonventionell samvaro. Svar helst med foto. ’Din önskan – min lag – 858.’”

Efter att ha roats av förstasidans kontaktannonser fastnar skrattet i halsen.

”Jag ska lära mig städa och vispa
och göra mig slank och fin
och bli en ordentlig mamma
en hemkär och kramgo’ blondin”

”När dagen gryr och dom arbetsföra har bråttom brukar jag stå utanför Nordiska Kompaniets huvudentré.
Jag bara står där.
Och väntar.
Så länge jag ser ut som en galen kissa blir nog ingen arg på mej, tänker jag.
Dom arbetsföra brukar gilla lagom voluminösa husdjur som har lärt sej att inte gläfsa och kälta och kvida och lamentera på livligt frekventerade gator och torg.
Beskedliga bulldoggar och professionellt inseminerade tycker t ex.
Sådana kreatur ger en alldeles speciell atmosfär åt stadsbilden som dom arbetsföra brukar uppskatta att få stanna upp och njuta av ett ögonblick innan dom jäktar vidare.
Och jag älskar ju alla förbannade människor som är på väg någonstans.
Jag älskar dom så förbannat.
Därför att dom är på väg någonstans.
Och nog har jag sett hur vackra dom är.
Och just därför är det så viktigt att jag lägger band på mej.
Och bara väntar.
Och bara rånar litegrann.
Helt stilla för mej själv.
Medan jag väntar på att den stora ensamheten ska börja på allvar.”

Att hon bara kunde skriva så öppenhjärtigt om existentiell utsatthet. Chockad och mäkta imponerad! 

Hjärtat är bara en muskel av Kristoffer Ahlström


Vågat, att som man skriva fram ett narrativ som fokaliserar en kvinna och hennes kroppsligheter. Men jag tycker nog att han lyckas. Jag tänker dock hela tiden på att det är en man som skrivit om en kvinnlig protagonist vilket för tankarna vidare till det mänskliga. Det som förenar kvinnor och män och där är också Ahlström bäst, menar jag. Att inte känna sig hemma i sin könsroll. Längtan efter att älska och att bli älskad. Var och hur gränsen mellan kärlek och besatthet går. Svartsjuka. Önskan om att kunna halvera sina känslor och vara lite ”skönt” likgiltig. Hur kärlek kan vara både berusande och skrämmande och att kärleken kräver sårbarhet vilket i sin tur kräver sundhet.
Han lyckas skriva fram den tärande och klaustrofobiska känslan av svartsjuka (som Johanna Frid också lyckades med i Nora eller Brinn Oslo brinn).
Trots att jag varken kommer karaktärerna nära eller sympatiserar med någon av dem och att jag mest blir frustrerad. Trots att jag kunde förutse slutet, och att jag aldrig dras in i historien riktigt, tyckte jag det var riktigt bra. Mycket väl skildrade herdestunder. ÄLSKAR språket (även om det är lite överladdat ibland) och det ystra tidsperspektivet.
Sen är det extra roligt att det delvis utspelar sig på Gotland som också är mitt hemma.

Badortsmysteriet av Agatha Christie

Flott och välkomponerad. Inte förutsägbar. Helt klart läsvärd trots att den skrevs för snart 90 år sedan. Men jag älskar inte mordgåtor och därför blir min upplevelse ljummen. Efter att Agatha Christies bokryggar under många år blängt på mig från bokhyllan tog jag tag i min första. Men det lär nog dröja innan nästa.