Bli snäll igen av Geir Gulliksen

Det här är den tredje romanen jag läser av Gulliksen. Jag har gillat de två tidigare som liksom den tredje diskuterar kärlek. Här avhandlas också manligt och kvinnligt i förhållande till identitet, makt, samliv, sexualitet och samtycke.

I Bli snäll igen följer vi Henning, en vilsen man på ungefär 50 år. Han ser tillbaka på sitt liv som ung (slampa), som gift (med två olika kvinnor), som nybliven pappa (till två döttrar), som nybliven bög, som pappa till vuxna barn. Henning har haft många relationer med kvinnor, men aldrig känt sig förstådd. Därför tänker han prova lyckan med män. Har du läst det förut? Det har jag, många gånger med kvinnlig protagonist, aldrig med manlig. Kul!

Henning är en manlig karaktär som på många sätt inte är traditionellt manlig. Inte bara för att han aktivt väljer att övergå till att söka lyckan hos män. Han gråter mycket. Han ger uttryck för en längtan efter att bli omhändertagen (och tagen!) samt omsluten av trygga armar.

På samma gång är han typiskt manlig när han följer med strömmen och köttar på med sitt. Han tror (just nu) på att riva ner könsrollernas murar. Men när han ska omsätta de teorier han vurmar för i praktiken, gör han folk obekväma. Han missar att avläsa människors signaler. Han lyckas inte göra sig förstådd. Han får inte ihop teori och praktik. Exempelvis gör han rätt (i teorin) tror han, när han pratar om klitoris och orgasm med sin dotter. Men hon vill inte prata med sin pappa om det. Han har alltså inte lyckats lägga grunden för denna typ av samtal.

Kärlek och rätt partner brukar ibland fungera som substitut för den del av sig själv man saknar. Henning trodde att han försökte hela sina flickvänner med beröm, bekräftelse och kärleksfulla blickar. Han lyckades aldrig. Egentligen handlade hans utsagor mer om honom själv än om tjejerna. Så mycket i det här med vad vi söker för typ av partner, vem vi trivs med, vad vi säger till vår partner och vad vi gör handlar om vårt eget jag. Inte den andra.

När man har genomgått många relationer, i det här fallet med både män och kvinnor, kanske det är på sin plats att rannsaka sig själv. Det är just vad Henning försöka göra. Vi får komma honom extremt nära vilket jag verkligen uppskattar. Fram träder en viljelös man som trots att han försöker nå ner i sig själv, mest rafsar omkring på ytan. Kanske är det tomt där nere? Han tycks inte kunna se skogen för alla träden. Kanske har Henning totalt fallit offer för identitetspolitiken vilket kan förklara hans omfattande självömkan. Detta gestaltas med många långa explicita beskrivningar av sexuella situationer.

Jag tycker att Gulliksen har lyckats bra när han har skapat en opålitlig berättare i Henning. Det är bara hans perspektiv vi får ta del av, vilket är intressant eftersom det skildrar hur han uppfattat saker och ting, men det säger inget om sanningshalten. Enligt poststrukturalisterna finns det fler sanningar. Ett tillfälle som väcker denna aning är när han berättar om tiden med sitt första barn, då han fick göra allt. Mamman sov eller arbetade. Det kan ha varit så. Eller så är det hans upplevelse.

Det här är en samtidsskildring. Jag respekterar försöket till djupdykning i den högaktuella och viktiga frågan samtycke. Alla typer av diskussioner i detta ämne välkomnar jag. I en situation blir Henning ”använd” av en tjej. Han säger nej men hon fortsätter samlaget ändå, vilket eggar både Henning och tjejen. Men efteråt känns det dåligt. Hon säger förlåt. De båda gråter. Det är bra, tänker jag att säga förlåt och gråta efter dåligt sex. På det sättet kan man lära sig förstå varandra och lära sig av misstagen. Detta är alltså, enligt mig, inte ett exempel på en olaglig handling. Det hade naturligtvis inte heller varit det om rollerna varit omvända. Författaren lyfter sedan det faktum att det finns makt i att säga nej. Att höja sin status genom att vara den som nekar. Kärlek, lust och begär kan blandas samman med tjänster, gåvor och offer. Det blir väldigt svårt för Henning eftersom han inte är bra på att läsa av signaler.

Det kommer fler exempel på hur kvinnor agerar som jag finner osannolika och som ligger till grund för min misstro mot författarens kunskaper om att vara kvinna i ett patriarkat. Det är som att han ibland lägger in stereotypt manligt tänk i kvinnliga karaktärer – ej helt trovärdigt. Men på samma gång gör han det subtilt och öppet, så att det framförallt väcker eftertanke. Kanske tolkar någon Gulliksen som att han anser det vara naivt och världsfrånvänt att bestrida könsrollerna. Jag väljer att tolka honom välvilligt, det vill säga att hans intentioner är att lyfta svårigheten med kön och identitet.

”Jag trodde jag var en som kunde tänka. Ända sedan jag var barn hade jag trott att jag var bra på just det. Men det jag kallade för att tänka var för det mesta bara viljan att rättfärdiga det som hände i mitt liv.”