sep 05 2024

Våldet under huden av Fritiof Ajvide

”Sammantaget på ungefär 120 år har färre poliser blivit ihjälskjutna av civila än vad polisen skjutit ihjäl civila under 29 år. Polisen har skjutit ihjäl nästan tio gånger fler civila än vad civila har skjutit ihjäl poliser sedan år 1990.”

Det här är en debut det slår gnistor om, en formuleringsfest. En gangsterrap, en ond saga som kanske är sann? Den är queer och modern, våldsam och poetisk, vacker och ful om det mjuka och hårda i en sällsynt kombination. Fritiof Ajvide (ja det är Johns son) sticker ut hakan när han kliver in i gängkriminellas liv och från den positionen tittar på det rasistiska klassamhället och polisen som ett våldsmonopol finansierat via skatt. Han gör det med ett språk som liknar rappens med rim och allitterationer. Det är innovativt och imponerande men också tröttsamt.

Våldet under huden handlar om S som håller på med rap och vill bli gangster, vilket han också blir när han lär känna J som är med i ett kriminellt nätverk. Romanen utspelar sig i Stockholms undre värld och befolkas av smarta idioter som knarkar, ber, spelar piano, skjuter pistol, skriver dikter, har diagnoser, slåss, ljuger, vattnar blommor, tröstar varandra, super och har ångest. Karaktärerna är komplexa och deras olyckas genesis handlar om att de inte är tillfreds med sig själva. Hämnd får själen att ruttna. Kanske är någon bög?

Jag både älskar och hatar den här boken. Jag kan inget annat. Den är så bombastisk att balanserade känslor icke gör sig besvär. Jag älskar att Ajvide vågar kasta sig in i det här högaktuella explosionsartade temat och allierar sig med de underlägsna, jag älskar maktanalysen, norm- och samhällskritiken och att han undviker att placera sina karaktärer i fack. De litterära referenserna och humorn förgyller. Men språket som vittnar om intelligens och begåvning står mig snart upp i halsen och eftersom jag tycker det är vidrigt att läsa om gängkriminalitet blir boken en energitjuv. Den är för lång och överlastad. Han skriver någonstans att S beskriver med ord istället för att känna och det är just hur jag också upplever romanen. Alla dessa allvarliga händelser och svulstiga ord men jag känner just inget.

Jag ställer mig kritisk till den moderna idén om att våldet under huden skulle vara mer smärtsamt, alltså att psykiskt våld skulle vara värre än fysiskt. Psykiskt våld är ett allvarligt problem i många fall svårare att döma, men jag tycker författaren säger emot sig själv när han hävdar att det är värre än fysiskt våld. Det var polisens fysiska våld som dödade Eric Torell och alla andra.

sep 04 2024

De sovande barnen av Anthony Passeron

För fem år sedan läste jag Malström av Sigrid Rausing, jag tror jag aldrig kommer att glömma den. Författarens bror fick på en resa prova heroin, han fastnade i missbruk och fasorna det senare ledde till har etsat sig fast i mitt minne. Men nu kommer det kanske att uppstå trängsel i den grå substansen i hippocampus. De sovande barnen är en liknande bok. Författarens farbror är en av de sovande barn som hittas medvetslös på gatan med en spruta i armen.

Den börjar svagt dock. Jag ifrågasätter varför jag nu ska läsa om en helt slumpmässig släkt i Frankrike. Vartannat kapitel handlar om forskningen på sjukdomen och så småningom medicinen mot HIV/AIDS, den utgången är vida känd och alltså inte heller speciellt intressant, tänker jag. Anthony Passeron skriver ut namn på personer och verksamma ämnen ganska ingående. Han berättar om kapplöpningen mellan franska och amerikanska forskare. Snart blir avsnitten om författarens familj allt mörkare och i samma takt ljusnar det gällande AIDS-forskningen.

I takt med att sidorna flyger förbi, för det gör de faktiskt, ökar min fascination. Jag tycker om Anthony Passerons prosa och hur han utan att varken hylla eller döma närmar sig ämnen som generationsklyftor, psykologi, stigma. Hans empati lyser igenom på ett vackert sätt när han beskriver mamman som lever i förnekelse och blir vansinnig på alla som försöker visa henne sanningen. När jag är framme vid kapitlet Vägs ände (sida 150) är jag helt och hållet lyft ur mitt eget liv. Med hela mitt väsen är jag på sjukhuset i salen hos Emíle och de två pojkar (den ena är författaren) som sittande i korridoren utanför tittar ner på sina skor. De vuxna försöker övertala dem att hälsa på sin sjuka kusin men de vägrar. Jag kan inget annat än att gråta över livets orättvisor och tragik. Jag har nu vett att uppskatta det geniala upplägget som växlar mellan det privata, känslomässiga, sorgliga och det vetenskapliga, kollektiva och rationella. Det gör boken till en otroligt berörande men ändå uthärdlig feelbadupplevelse som jag vill rekommendera.

sep 01 2024

Dolly Parton och kvinnorna som levde hennes låtar av Sara Smarsh

En ”bonnig” Barbie, känd för blont hår och stora bröst, global ikon och affärsmagnat; Dolly Parton (f. 1947). Hon växte upp i Tennessee med tvåsiffrigt antal syskon och en pappa som var analfabet. Men istället för att vandra den breda vägen skyltad ”white trash”, kantad av fattigdom lyckades hon med hjälp av musikalisk och ekonomiskt intelligens, social talang och ett vackert yttre undkomma sitt öde men utan att släppa kontakten med den dammiga jord hon föddes på. Många av hennes låtar är empatiska berättelser om hillbillykvinnor som lever livet som var menat för henne. Hon har gjort musik i över femtio år, tusentals låtar.

”Om ni visste hur dyrt det är att se så här billig ut!”

Dolly är tredjevågsfeminist en generation för tidigt, som inte vill kalla sig feminist. Hon gör kön, är öppen med att hon leker kvinna med peruk och operationer. Utseendeförebilden var byns prostituerade som folk sa var smuts men som lilla flickan Dolly fann vackrast av alla. Hon tog plats i en mansdominerad bransch genom att skylta med bröst och rumpa driva med sig själv innan männen hann göra det. Sara Smarsh menar att Dolly lyckats sätta upp sina egna villkor men det, menar jag, är väl snarare så att Dollys villkor sammanfaller med patriarkatets, hon trivs med att leka sexuellt objekt och skrattar hela vägen till banken. Samhället såg henne som en hora och då såg hon till att också bli sin egen hallick och torsk.

”Män gillar inte det konstgjorda, men jag ser ut så här för att jag vill.” 

Jag visste att jag älskade Dolly men inte hur mycket förrän jag läste Smarsh hyllning. 9-5 (både låt och film) är favorit sedan barnsben och nu lyssnar jag ofta på Jolene. Jag hade inte helt greppat vilken klasskritiker och filantrop hon är, rätt person att vara rik. Hon har startat Imagination Library som syftar till att främja barns läsning exempelvis. Dolly Parton och kvinnorna som levde hennes låtar är en otroligt härlig läsning som gör mig glad och stärkt. Avsnittet när Dolly säger nej till Elvis manager gällande I will always love you ger rysningar. Ibland tänker jag att en mer balanserad bild av Dolly vore önskvärt, hon ökar trots allt toleransen för skönhetsoperationer och hon bär vapen. Men det går inte annat än att älska denna människa som skrattar när hon ”får äran” för andra kvinnors sexliv (själv har hon varit gift med samma man/asfaltsläggare i alla år).

”Det enda som är äkta hos mig är min röst och mitt hjärta.”

Författaren håller en bra balans mellan teoretisk feminism och livets fysiska dito. Hon växlar mellan ett språk som hon menar hör hemma på den fattiga landsbygd som även hon kommer från, och den universitetsutbildades. Fokuset är bifokalt, på å ena sidan strukturer och å andra sidan faktiska erfarenheter av att vara fattig kvinna, bemötas som kvinna, ha en kvinnas kropp.

”Mina misstag är inte större än dina, bara för att jag är kvinna.”

aug 22 2024

Lämna världen bakom dig av Rumaan Alam

”Vilken underbar sak att ha en kropp, något som inneslöt en. Semester hade man för att återlämnas till sin kropp.”

Så tänker Amanda som tillsammans med sin man och två tonårsbarn lämnat världen bakom sig och nu befinner sig i ett hyrt hus en bra bit utanför stan (New York). Amanda tänker på sex och all mat de handlat, hennes man Clay tjuvröker och barnen badar i poolen och ser på skärm – allt är frid och fröjd i den välbärgade vita medelklassen vars privilegier tas för givna. Exempel på det:

”Amanda visste att hon såg ut som den sortens kvinna hon var. Man kunde avläsa det redan på långt avstånd. På hennes hållning och sätt att föra sig, hennes kläder och frisyr. Allting vittnade om vem hon var.”

Men sent på kvällen dyker plötsligt ett annat par upp och hävdar att det är strömavbrott i New York och att de också vill sova i vad som är deras hus. Amanda och Clay släpper motvilligt in paret som inte alls ser ut som några som äger ett sådant fint hus.

Jag fastnar med en gång i den här romanen. Prosan är smart och avmätt och tempot är lågt. Berättarperspektivet är allvetande och växlar mellan att fokalisera alla karaktärer. Jag gillar att få veta vad de tänker även om de är ganska märkliga och smått motbjudande. Jag tycker att den suggestiva stämningen förstörs lite när den allvetande berättaren förklarar för mycket (som i slutet) och förtäljer vilka hemskheter som sker i New York men det gör å andra sidan romanen mer lättbegriplig.

Paret som hävdar att huset är deras är afroamerikaner och här börjar nu Ruuman Alams undersökning av hur sociala hierarkier och föreställningar om ras och klass samverkar och påverkar våra beteenden. Intressant är det. Den vita mamman och pappan visar sig bära på många rasistiska uppfattningar vilket deras barn däremot inte gör.

Strömmen finns kvar i huset som familjerna nu delar, men täckning och uppkoppling saknas. Internet ligger alltså nere, så frustrerande för dem. Nu har de verkligen lämnat världen bakom sig. Eller?

Jag tycker hur författaren gestaltar den urbana telefonberoende medelklassens beteenden i kris. Utan kommunikationsmöjligheter, nyheter, tillgång till börskurser, gps och google translate står de förstås helt handfallna. Digitalisering, urbanisering och övertro på teknik har fått oss alla att bete oss som djur i fel habitat. Det framgår tydligt hur irrationellt karaktärerna uppträder och att de tänker för mycket på sig själva. Någon kommer på att det kan vara smart att fylla upp badkaret med vatten om strömavbrottet drabbar även dem, men då fyller Clay bara upp en decimeter på botten. Barnen söker sig utanför huset för att hitta någon form av hjälp och lösning, men de vuxna tänker och pratar men klamrar sig fast vid normaliteten. De tar långa duschar, gnuggar diskbänken och fokuserar på kryddningen av pastan. Som att de inte kan ta in att något farligt faktiskt kan hända, något som inte pengar kan avstyra. Ungefär som de allra flesta bemöter klimatkrisen i den verkliga världen. Jag tolkar Alams budskap om att vi alla är som bedövade, vi lever i en pågående kris utan att egentligen göra något åt det. Precis som karaktärerna har vi mat, vatten, tak över huvudet, värme, varandra och till och med ström. En människas värld är ju egentligen inte större än platsen där hon befinner sig och människorna som finns där. Vi kan inte ta in mer och därför kan vi som privatpersoner inte förväntas få stopp på den globala uppvärmningen. Det är bara fåtalet som avstår från att köpa billiga kläder trots att man har fått information om att de sytts under slavliknande förhållanden av människor på andra sidan jordklotet.

Så vad krävs då, funderar Alam, för att vi ska ta hot på allvar och börja agera? Att djur och natur beter sig märkligt (exempelvis hjortar och flamingos) räcker inte, inte heller information om strömavbrott eller kraftiga ljud långt borta. Det är först när den (egna eller barnens) fysiska kropp påverkas som de börjar agera mer förnuftigt och tillsammans.

Det här är en lågmäld dystopi som gör läsaren obehaglig till mods genom att väcka tankar istället för effektsökeri i form av stora händelser, bomber och eldsvådor. Alam diskuterar och raljerar över vad människan är för en sort som fortsätter konsumera som distraktion och säger saker som ”jorden gick under så varför inte dansa?”. Människan styrs av konkretioner även i informationens tid.

Lämna världen bakom dig påminner om succéboken Vägen av Cormac McCarthy. Jag tycker du ska läsa den (båda!) och sen kanske se filmen på Netflix.

aug 17 2024

Förhöjningen av Malin Ullgren

Önskan om ett roligt liv har lättsamt beskrivits av Ernest Hemingway i En fest för livet; om hans ungdoms dagar i Paris, ”ty Paris är en fest för livet”. Förhöjningen är en allvarligare variant på samma tema vilken delvis också utspelas i ljusets och kärlekens stad. Malin Ullgrens debutroman är lika skickligt skriven och känns lika sann, som om den bygger på Hemingways skrivtips: ”Allt du behöver göra är att skriva en sann mening. Skriv den sannaste meningen och fortsätt därifrån.”

”Och då, när hon var fyrtio år gammal, och längtade efter förhöjning, lärde hon sig uttrycket l´heure bleue.”

Så inleds det här litterära konstverket som redovisar att den blå timmen är tiden för de otrogna. ”Hon” är den namnlösa protagonisten, mamma och sambo, som vill vara modig men är rädd (”när långtradaren inte låg i mer än sextio i en uppförsbacke körde hon om, njöt av att pressa gasen i botten, som om hon var orädd, motlutet gjorde att bilen ändå inte svarade med full kraft”). Hon vill att världen ska vara enbart vacker och blir besviken när den är ful (”När prästen rätade på sig och gick vidare såg hon att han hade en kvinnligt bred rumpa, han påminde om en knixande husa och han kunde inte hjälpa att han gjorde henne besviken genom att se ut på det sättet.”) Hon tycker om sin man men är uttråkad, hon vill jaga och erövra, hon vill att livet ska vara större – som i litteraturen – och därför inleder hon en hemlig sexuell relation.

”Det var det lyckliga ögonblickets förbannelse och den hade tagit henne hela vägen dit hon satt.”

Snart blir hon varse att det den otrogna vinner i frihetskänsla och njutning förlorar hen i samvaro och tillhörighet. Hon är inte beredd på att förlora något och blir som ”tagen på sängen” (he he) när hon inser att ensamhet är en konsekvens av vänsterprassel. Hon pressas längre bort från sitt eget liv, blir orolig och mår dåligt. (Är kanske bara psykopater som kan vara otrogna utan att få ångest?) Han däremot är en luttrad otrogen som känner till spelreglerna och har en fru som stannar hos honom. De vet redan från början att de bara är tillfälliga för varandra och det tycks tömma hela spektaklet på mening.

Först tycker jag boken känns spretig men sen överbevisar Ullgrens prosa mig. Den träffar ofta mitt i prick, eller utelämnar och går vidare. Här finns absolut inga upprepningar, ingen överflödig vätska, bara koncentratet är kvar. Det går inte att fatta att detta är en debut.

Som karaktär är ”hon” bristfällig, förstås. Hon speglar sig för mycket, verkar likt Claire i Utanför revet liksom avstängd men blir däremot ofrivilligt engagerad när hennes älskare inte hör av sig. Hon vill som Louise Pradier – verklighetens Emma Bovary, vara cool inför sitt förfall – men det går inte. Jag känner alltid tacksamhet gentemot författare som skapar defekta huvudkaraktärer, framförallt om de är kvinnor. Förhöjningen är en feministisk bok bland annat på grund av detta, menar jag.

Förhöjningen gör störst intryck på mig när den gestaltar och tar strid mot mäns våld mot kvinnor. Kanske kan detta allvarstyngda motiv gå läsaren förbi eftersom ”hon” inte reagerar speciellt starkt när hon utsätts. Men hon är en kvinna mitt i en berättelse och vi vet hur svårt det är att få syn på saker när man är mitt i dem. Flertalet män är inte våldsamma, men de som är det är så pass många att när vi stöter på en blir vi ändå inte förvånade. Vi kanske rent av sopar det under mattan? Så varför utsätter sig en kvinna som haft ”turen” att träffa en trygg och klok man för denna risk? Jo, för förhöjningen.

Jag som är jämnårig med protagonisten, har filosoferat kring och diskuterat detta ämne åtskilligt. Just nu är min sanning att bästa sättet för att nå största möjliga njutning är att variera den med asketism. Njutningsmedel kan leda till att man i slutändan förlorar mer än man vinner. Men det gäller inte för läsning, där är det fritt fram att frossa.

aug 12 2024

1979: Johanna och Ingrid – ett familjedrama [#2] av Helena von Zweigbergk

Det här är andra boken om Ingrid (jag minns inte mycket av den första men det gör inget). Nu är hennes barn Tom och Johanna unga vuxna och hon blir förälskad i en femton år yngre man; Torkel.

Ingrids hämningar, lust och skam för tankarna till Kerstin Thorvall som skulle fyllt 99 år idag. Om hon finns någonstans tror jag hon firar med crossianger och vild dans. Jag läser den här romanen som en jättefin hyllning till Thorvall.

Men vilket elände med Torkel! Han är inoljad i sitt eget munläder och behandlar Ingrid som en insekt han njuter att rycka vingarna av. Hon får klä skott för hans moderskomplex och dottern Johanna för hans hybris och gränslöshet.

Jag brukar inte gilla karaktärer som är onda och goda men Helena von Zweigbergk övertygar. Hon skriver en förbannat realistisk och väl avvägd prosa. Jag läser inte den här boken jag lever den, skrattar och gråter tillsammans med Johanna och Ingrid. Zweigbergk är enastående när det kommer till att beskriva människans sårbarhet och hur svårt och jobbigt det är att vara en människa med en egen inre värld i relation med andra människor som har egna inre världar.

Det här är en klassiskt renodlad feministisk berättelse som berör och upprör mig precis lagom mycket. Jag bugar inför författarens patos och engagemang gällande att gestalta ett offers skam och skuldkänslor.

”Styra sitt liv själv. Alldeles nyss var orden så trösterika men nu har de blivit en trött fras. Sånt man bara säger och som snabbt påminner om en tom påse. Under ensamma stunder tror hon på sina idéer om frihet och självständighet för att senare i mötet med andra märka hur hon pyser ihop och tappar all trovärdighet.”

Jag känner oerhört starkt för främst Johanna och när litteraturens bäst placerade spottloska landar tror jag Kerstin Thorvall skrattar högt i sin himmel. Det gör jag med.

aug 11 2024

Intill vanvett, intill döden av Kirsten Thorup

Niels Bukh (1880-1950) var en dansk gymnast som undervisade i ”primitiv gymnastik” med målet att förbättra den ariska rasens hälsa. På hans atletiska folkhögskola i Ollerup har romanens protagonist Harriet gått, vilket danat henne. Hon är en desillusionerad jagberättare, en förträngningens mästare som lurar både sig själv och läsaren. Det jag uppfattar som dåligt tycker hon är bra, och tvärtom. Hon tror att människor kan delas in i över- och undergrupper, hon står inte ut med medelmåttighet, hon tycker det är ärofyllt att dö i strid, att det är viktigt att visa upp en fasad samt att aldrig visa svaghet. Hon är hård och stolt.

Jag upplever Harriet som väldigt överdriven och har svårt inledningsvis att se henne som något annat än en påhittad karaktär. Tills hennes väninna Gudrun som är sju resor värre dyker upp.

När vi först möter Harriet är hon nybliven änka efter att hennes man stupat som soldat under tyskt befäl. Året är 1942 och Harriet lämnar sina två små söner på ett barnhem i det ockuperade Danmark och åker till Tyskland för att ”vila upp sig”. Eller snarare för att vårda sin mans eftermäle så att hennes söner ska kunna vara stolta över sin pappa. Hon hamnar hos den nazistiska eliten i München där Gudrun i egenskap av befälhustru skall vara del av den ”starka hemmafronten bakom linjerna” men snarare är en vacker men läckande snipa som Harriet med sin elitgymnastiska kropp och sitt desorienterade sinne försöker ösa ur.

Och det är här i uppochnervända världen som resten av de dryga 400 sidorna utspelar sig, intill vanvett, intill döden. I det helvete som utgör Hitlers Tyskland där mord, ondska, avhumanisering, misogyni, propaganda, mystiska försvinnanden, rädsla och svält snärjer flockdjuret människan och vrider om hennes huvud gör sig Harriet någotsånär hemmastadd och blir en del av krigets vardag. Hon kom i tron på nazisterna men tvingas se vansinnet skymta fram i sprickor som blir allt bredare. ”Var och en blir salig på sin tro” tänker hon, som om nazism bara var vanlig politik. Men ibland möter hon och tar också till sig motstånd som exempelvis att bara den som är förtryckt känner vad som verkligen sker.

Kirsten Thorup har skrivit en i överkant lång och detaljrik, klaustrofobisk berättelse som mot slutet är svår att lägga ifrån sig. Det är spännande och läskigt, om än något övertydligt, att följa Harriets inre och yttre resa och genom hennes blick se hur kriget drabbar kvinnor och barn. Hopplöshetskänslorna är överväldigande eftersom blodbad vid östfronten som Thorup skriver om även pågår i detta nu.

aug 10 2024

En alldeles särskild kärlek av Johanna Adorján

I augusti 1991 toppade boken Final Exit New York Times bästsäljarlista. Johanna Adorjáns farföräldrar var två av dem som – åtminstone delvis – inspirerade av boken tog sina liv i ett gemensamt självmord. Det här är Adorjáns berättelse om sin eleganta farmor och tystlåtna farfar. Vera och István var ungerska judar som överlevde Förintelsen och flydde till Danmark i samband med Sovjets invasion. De var gifta i närmare femtio år innan de i vad som troligen var ett gemensamt beslut konsumerade antikräkmedel, sömnmedel och giftpulver från hundra tabletter. Han var skröplig, men hon var kärnfrisk och tio år yngre.

Att man bara kan göra så! Tänker jag, förstummad. Likt Den unge Werther kunde Vera kanske inte se en framtid utan sin käraste. Var det en akt av kärlek? Eller en handling styrd av rädsla för att bli ensam kvar? Det måste funnits en fundamental lojalitet som exkluderade alla andra. Var det egoistiskt? Ett behov av att ta kontroll över sitt liv efter nazisternas dödshot? Jag vet inte. Det här är för svårt.

Jag vet däremot att jag tycker om Adorjáns lågmälda prosa som varken dömer eller hyllar, som liksom prövar sig fram med en passande ödmjukhet. Hon undviker att smeta egna känslor över berättelsen som i lika delar är bygd på fantasier och efterforskningar. Hon har pratat med släktingar, läst brev och polisakten.

Författaren låter sina förfäder leva vidare på dessa välskrivna sidor. Det är fint. Men samtidigt är det tung läsning som klyver mig. Vera hade kunnat leva i ytterligare tio eller tjugo år. Jag tänker på Dagny Carlsson vars liv ”började” vid 100.

aug 07 2024

Övre port, nedre port av Geir Gulliksen

En människa blir till genom andra och genom slumpens skördar. I det här släkteposet lämnar en mamma en (förnedrad?) pappa för en annan man. Pappa Gunnar förlorar kontakten med sina tre söner vilka måste orientera sig i det, gentemot varandra och andra i det norska samhället med klasskillnader, politik, könsnormer, krig och åren som går.

Geir Gulliksen har valt ett märkligt berättargrepp med en allvetande berättare som både är och inte är allvetande. ”Så måste det vara med hennes röst också, tänker han, tänker jag, att hon har låtit en anatomisk fallenhet för djup klang få råda..” Det vänjer jag mig dock vid till skillnad från kompositionen som jag uppfattar som undermålig.

Jag stapplar runt i den här romanen, jag har det inte dåligt på något sätt, prosan är bra, men jag vet inte vart jag ska och varför jag är här, tills jag hittar porten in till berättelsens syfte. Då börjar fåglar sjunga. Det är först efter 200 sidor jag förstår att det här är en idéroman om att vara en identitetssökande människa (eller snarare man). Övre port, nedre port handlar om vilsna män i olika generationer som i sin strävan att inte framstå som löjliga blir just det. Det är svagt att inte våga visa sig svag.

Jag ryser när jag läser avsnittet om hur identiteten kan bli ett litet rum utan fönster och stängd dörr. När en pappa tvingas släppa taget om sin tonårsdotter blir jag rörd och jag nickar instämmande när samma tonårings nycker och snabba svängar mynnar ut i en spännande analys om rigida versus rörliga personligheter. Men freds- och vapendiskussionen som slutar i ett försvar för vapenfabriker lämnar en obehaglig eftersmak.

Det finns många väl gestaltade avsnitt som får mig att hålla andan, men också flera alltför detaljerade scener som inte påverkar mig alls. Romanen saknar driv bitvis, känns slarvigt sammansatt och helhetsintrycket blir därför mediokert.

jul 29 2024

Din tid kommer av Carl-Johan Vallgren

Deckare är inte min genre, men nu har jag ändå lyssnat på den här.

Det är nittiotal i Falkenberg.
En mager flicka hittas död, en mordgåta ska lösas. (Åh nej, känner jag som hatar mordgåtor där unga flickor är offer.)
Kommissarie Björlings fru har nyligen dött i cancer, han sörjer. (Carl-Johan Vallgrens skildring av sorg vilken också är självupplevd, är berörande och bokens största behållning.)
Johanna från rikskrim kommer från trakten men har inte pallat återvända förrän nu. (En äldre manlig kommissarie och en ung ”tuff” kvinna med bagage känns kanske lite gjort.)
Björlings dotter Malin förvinner och det verkar höra samman med brottet som utreds. (Alltid dessa osannolika sammanträffanden i spänningsromaner, snark…)

Det här var ändå alls icke plågsam läsning. Författaren gör mödan värd tack vare en fin prosa som liksom osar av gott hjärta. Jag gillar att den existentiella nivån hela tiden finns närvarande. De sympatiska karaktärerna, kärleken till människor, djur och natur bidrar med ett ljus i den annars sorgliga berättelsen.

Vem som var mördaren har jag dock redan glömt.