Den form som kändes spännande och ny i den första boken, Om hösten, upplever jag nu som lite trist. Det är sextio stycken spretiga essäer under parollen Brev till en ofödd dotter, med syftet att förklara somligt av vår värld. Jag får en känsla av att jag läser någons skrivövningar. Mina tankar far iväg på annat håll, men det kan också bero på min bristande koncentrationsförmåga (slutade snusa för fyra dagar sedan).
Jag uppskattar att han skriver personligt med ärlighetsuppsåt och utan romantiska illusioner. Det är dock ganska påfrestande att befinna sig i hans krassa verklighetsuppfattning vars filosofi är tydligt influerad av existentialismen (Nietzsche, Kierkegaard). Jag dras liksom långsamt neråt när han krossar illusioner och river av skimrande slöjor som döljer exempelvis det erotiska samlivets cyniska realiteter. Inför sina barn försöker han upprätthålla en typ av fasad som vi människor håller på med dagligdags. Syftet tycks vara att skapa fina barndomsminnen för de att återvända till i sina kommande ”kamper”. Men jag funderar på hur han tänker sig att det ska fungera? Jag befarar att de kommer att läsa hans böcker och inse hur sorgsen och depressivt lagd deras far är vilket kommer ligga som en blöt grå filt över alla ”lyckliga” minnen. Att han köper sina egna födelsedagspresenter, ger dem till Linda som sedan tillsammans med barnen ger dem tillbaka till honom, är förstås ett skådespeleri i det godas namn, men kan nog upplevas som en obehaglig lögn.
Här fortsätter han att diskutera hur det sociala hos människan är föränderligt till skillnad från jordklotet med dess naturkrafter under vilka människan tvingas inordna sig. Jag fastnade för (kände igen mig i) hans beskrivning av Georg vars känslighet är besvärande och för att skapa distans till omgivningen pratar han jättemycket.
”När vi gick där gjorde han det genom att prata – det fanns inte plats för mig att säga något, även om jag hade velat – som om han måste möta rörelsen in, detta att allt gick in, med en lika stark rörelse ut.”
En annan favorit är Den första snön där han tar ära och heder av vintern på ett sätt som tillfredsställer en vinterhatare. Och sen nickar jag instämmande när han sätter ord på det som Sally Rooney skrev en svinbra roman om; att det fanns något som var bättre förr.
”Längtan efter sjuttiotalet är ingenting annat än längtan efter framtiden, för den fanns fanns då, alla visste att allt skulle förändras, men den finns inte nu, när allt är förändrat.”
I Sex skriver han om sin kvinnoskräck som i kombination med de två olika narrativen om sex (kåthet/kärlek) alstrat en misogyn syn på kvinnan. Tropen om horan och madonnan medför att mannen har svårt att se kvinnan som en sammansatt individ med vilken man både kan uppleva kärlek och sex. Det har varit plågsamt och motigt att ta sig igenom hans tidigare texter som varit starkt präglade av hora-madonna-komplexet också genom att han helt bortsett från kvinnan som människa. Hon har bara funnits med som mamma eller objekt. (Han som är så intresserad av existentialismen kunde väl åtminstone nämna Simone de Beauvoir kan man tycka, men då skulle tropen spricka.) Här skriver han om hur han (tragiskt nog) fortfarande har problem med att sammanfoga dessa två berättelser
”Men kommer man dit att berättelsen om kärleken och den ende smälter ihop med berättelsen om det hedonistiska, gränslösa sexet, uppstår det efter hand andra hinder, för sådant sex kräver distans, och befinner man sig i ett förhållande, lever man tillsammans varje dag, ligger det i sakens natur att distansen blir mindre och mindre, man kommer närmare och närmare varandra, det är det som kallas kärlek, och ju större kärleken är desto svårare är den att förena med sex, om man inte är en spelare förstås, och lyckas låtsas som om den man ligger med inte betyder något. Kanske är det den yttersta kärlekshandlingen, slår det mig nu.”
Klart som fan att han är olycklig om han inte får ihop lycklig kärlek med sex!
Om vintern innehåller också Lars Lerins osannolika akvarellmålningar som vid första anblick kan tas för foton. Men när man tittar närmare ser man ett fabulöst ljus, en skirhet och melankoli som bryter av Knausgårds manhaftiga stil men också möter upp i hans sårbarhet. Fint.
Senaste kommentarer