Tyngden och nåden av Simone Weil

”Förnuftet säger oss att det förnuftet inte fattar är verkligare än det det fattar.”

Hon föddes 1909 och dog 34 år senare av tuberkulos och svält. Hon vägrade äta mer än de som satt i koncentrationsläger fick att äta. Hon föddes i Paris och gick i skola tillsammans med Camus och de Beauvoir, men hon valde bort den priviligierade ställning hon fötts in i och tog avstånd från den intellektuella eliten. Istället ägnade hon sitt liv åt att praktiskt leva i enlighet med den politik och filosofi som hon tog för sann. Det innebar att hon avslutade sitt arbete som lärare i filosofi och matematik för att jobba på fabrik och bli ett med industriproletariatet. Hon satte sitt jordiska liv på spel för sin politiska aktivism och sitt experimentella tänkande vars själva motor drevs av medlidande mot sin nästa. För det hon hann med i sitt korta liv helgonförklarades hon.

Tyngden och nåden är en postumt utgiven (1952) bok sammansatt av anteckningar och brev, som hon lämnade efter sig. Den består av fragmentariska maximer, enkelt beskrivna men ganska svåra att förstå. Det här är utmanande läsning vars innehåll till stora delar går över min horisont. Men jag tycker det är en stimulerande uppgift som jag hoppas ska kunna utveckla min läsförståelse, mitt språk och min kunskap om filosofi.

Simone Weil var mystiker och religiös men inte direkt ansluten till någon av de namngivna religionerna vi känner. Hon menar att Gud drog sig tillbaka från det hen skapat för att det skapade skulle kunna ta plats. Människan kan liksom Gud dra sig tillbaka från sin plats som centrum i tillvaron och genom denna ”avskapelse” upplåta plats åt Guds ljus i världen. Denna nåd är vår enda möjlighet att undkomma själens tyngdkraft och behålla vår fria vilja.

”Alla naturliga rörelser i själen styrs av lagar motsvarande dem som gäller för den materiella tyngdkraften. Det enda undantaget är nåden.”

Hur kommer det sig, att så snart någon visar att han har mer eller mindre behov av en annan människa, så drar hon sig undan? Tyngdlag.”

Människan är initialt god, menar hon. Men en förslavad människa kan inte längre välja sina mål. Vilket mål som helst är som grenen för den som håller på att drunkna. Låga känslor som fruktan, girighet, avund, hämndlystnad, lust att slå rekord och vinna utmärkelser är ytliga. Allt man kallar låghet är ett tyngdkraftsfenomen. Att ge efter för tyngdlagen, att sprida det onda utanför sig själv genom att göra en människa illa fysiskt eller verbalt är den svåraste av synder. Man fördärvar med den senare språkets uppgift att uttrycka samband mellan tingen.

”Om den andliga tyngdlagen gäller: sänka sig är att stiga. Den andliga tyngdkraften får oss att falla uppåt.”

Hennes filosofi tar avstamp ifrån de lägsta stegen i behovstrappan. Den står helt och hållet i motsats till det vi i vår tid tycker så mycket om; självförverkligande. I mitt personliga krig mot våra samhälleliga jag-styrda normer – tyngdkraften i mitt liv – fungerar den här läsningen som en lisa för mitt inre. På många sätt påminner maximerna om indisk filosofi i det att det handlar om sanningssökande, medveten närvaro, lidande, asketism, avskapande av sitt ego. Weil menar att sanningen är som djupast i lidandet. Att den fattige som lider olycka besitter den stora kunskapen och är därför den som på riktigt är priviligierad. Med olycka avser hon förnedring, slaveri, trötthet, nöd etc. Hon menar att det är ingen skillnad på att vara medveten om eller att själv uppleva olycka, tack vare uppmärksamhet. Vi bör försöka förbättra våra brister, inte genom vilja utan genom uppmärksamhet. All undervisning borde ha som enda mål att träna uppmärksamheten.

”Att se och äta är två olika slags verksamhet – det är människans stora sorg, som börjar i barndomen och varar tills hon dör. Den eviga saligheten är ett tillstånd då se är detsamma som att äta.”

”Det är svårt för den rike och mäktige att få kunskap om människans elände, emedan han nästan oemotståndligt förleds att tro att han är något. Lika svårt är det för den fattige, ty han förleds nästan oemotståndligt att tro att den rike och mäktige är något.”

”Vi äger ingenting i världen – ty slumpen kan beröva oss allt – utom makten att säga jag.”

Som vetekornet måste dö för att dess inneboende energi ska frigöras måste människan utplåna sitt jag. Målet är att vara ingenting. Man måste rycka upp sina rötter. ”Alla ting jag ser, hör, vidrör, andas, förtär; alla väsen jag möter – alla dem hindrar jag att få beröring med Gud, och jag hindrar Guds beröring med dem, i samma mån som någonting hos mig säger ’jag’”.

”En kvinna som ser sig i spegeln och gör sig vacker, blygs inte över att hon – ett oändligt väsen som ser allt – begränsar sig till en liten yta. […] En mycket vacker kvinna som ser sin bild i spegeln kan mycket väl tro att den är hon. En ful kvinna vet att den inte är hon.”

Det handlar om att uthärda tomheten som hon kallar ”mörk natt”. Att inte låta sig luras av fantasin. ”Människor – även jag själv – är en annan än den jag inbillar mig vara. Att veta det, det är förlåtelsen.” Människans inbillade rikedomar är det förflutna och framtiden. Hon skriver att det andliga livet levs inte i världsfrånvändhet utan i den materiella världen med dess brister, tillkortakommanden och lidanden. Uppgiften är att bemöta människans utsatta situation med kärlek och den omtanke som ligger i handlingar. Men människan är på samma gång bara fullkomligt ren och naken i två ögonblick; födelsen och döden.

Så varför fortsatte då helgonförklarade Simone Weis så intensivt att sträva mot denna renhet? Det är motsägelsefullt tycker jag. Människan kan ju helt uppenbart inte klara det. Dock är det fascinerande och inspirerande att läsa om en människa som var tankesätt och leverne diametralt skiljer sig från vad vi är vana vid.

”Varje person som har möjlighet att ge någonting är skyldig att göra det.”

Kommentera