Mr Högavlönad av Sally Rooney

Sally Rooney kan åstadkomma långt mer på 23 små sidor än vad andra kan få fram på hundratals. Hon har ett jädrans sug i sitt språk och hennes karaktärer är levande. Mr Högavlönad är en fulländad novell som bjöd mig på en epifanisk stund. Ni måste läsa den och det innan ni läser mina avslöjande reflektioner. Rooney överlämnar åt läsaren att tyda vad det handlar om och min tolkning verkar skilja sig från somliga andras varför jag anser det vara min plikt att avslöja hur jag tror att författaren har tänkt.

Sukie är en ung kvinnlig protagonist som fokaliseras via sitt jag. Texten filtrerad genom hennes modus försätter läsaren i ett särskilt tillstånd, jag ”är” Sukie och har samtidigt tillgång till min kritiska hjärna. Jag älskar det perspektivet.

Sukies mamma dog vid födseln, hennes pappa Frank missbrukar och är nu sjuk i leukemi. Utan anknytningspersoner faller Sukie fritt genom livet och utgör ett utmärkt offer för pedofiler och sugardaddys. Nu är hon dessutom extra sårbar på grund av hennes pappas sjukdom. Nathan kommer in i bilden när han blir ombedd av släkten att ta emot 19-åriga Sukie i sitt hem. Han är 15 år äldre och passar på att utnyttja henne a la Humbert Humbert.

Märkligt nog tycks många läsare helt blinda för vad Nathan är för typ och vad han egentligen håller på med (grooming). Kanske tycker man att en föräldralös 19-årig flicka är vuxen och får ta fullt ansvar. Kanske beror det på att de luras av baksidestexten som utlovar: ”kärlek med förhinder och nervkittlande sexuell laddning”. Kanske glömmer de att kritiskt granska den unga opålitliga berättaren. Jag älskar att Rooney lämnar tolkningen åt läsaren för det visar sanningen om vår (pedofil)kultur. Just som Heidegger menar att ett konstverk kan göra.

Rooney ger oss många ledtrådar som styrker min tes: Sukie blir trött i Nathans närhet, han röker gräs med henne, testar henne genom att skämta om att han har flickvän, han kysste henne först, han hatar hennes ex, hon vill få vara nära honom men utan laddad uppmärksamhet, de hamnar i säng etcetera.

Det fina i kråksången är också att Rooney låter Sukie – just som Lolita – vara sexuellt intresserad av sin förövare och uppfödare Nathan. Kanske är det vad som lurar vissa läsare, de har en idé om att Sukie borde vara avvisande. Jag tror att Sukie förstår vad Nathan vill med henne och som barn brukar vara lojala med sina föräldrar är Sukie med Nathan. Han är den ende mannen som någonsin brytt sig om henne. Dessutom lever vi i en kultur där kvinnor helst ska vara kåta, glada och tacksamma om man vill ta dem bakifrån. Sukie är en duktig medborgare som gör helt rätt. Detta är mycket realistiskt och viktigt eftersom det är starkt förknippat med skam och skuld. Jag tänker på exempelvis Elaine Eksvärds berättelse om hur hon också på vissa sätt tyckte om vad pappan gjorde med henne. Sukie behöver en trygg vuxen som finns för henne, i brist på det en vuxen som finns för henne och genom att locka Nathan med sin unga kropp säkrar hon det.

Jag försöker undvika att texterna på den här bloggen handlar om mig och mitt liv, men eftersom det nu är elva dagar sedan jag miste min pappa i leukemi och Sally Rooney skriver några rader som träffar mig precis mitt i prick vill jag föra in dem här:

”Sen Frank fått sin diagnos åtta veckor tidigare hade jag ägnat min lediga tid åt att inhämta en encyklopedisk kunskap om kronisk lymfatisk leukemi. Det fanns snart sagt inte längre någonting jag inte visste. Mina studier sträckte sig långt bortom sådana broschyrer som fanns upptryckta till patienter och vidare till torra medicinska texter, nätbaserade diskussionsforum för onkologer, pdf:er med nyligen expertgranskade studier. Jag inbillade mig inte att detta innebar att jag var en bra dotter, eller att det ens var av omtanke om Frank som jag gjorde det. Jag var lagd så att jag när någonting plågade mig gärna inhämtade stora mängder information, som jag genom intellektuell dominans kunde bli herre över plågan. Det var på det här sättet jag förstod hur osannolikt det var att Frank skulle överleva. Det skulle han aldrig ha berättat själv.

”Vid kronisk leukemi kan cellerna utvecklas delvis men inte helt. […] Sådana celler kan se något så när normala ut, men det är de inte.” På samma sätt är det med ett barn som saknar trygghet, de kan inte utvecklas helt, de kan se något så när normala ut som vuxna sen, men det är de inte.

4 kommentarer

Hoppa till kommentarformuläret

  1. Kan inte komma ifrån att hon är lite skum, Sally Rooney, med hennes dragning till bdsm och våldtäkts-sex. Försöka förstå sin förövare? Ja, kanske det. Men skumt är det. Och säljer gör det.

      • Ninajuni 20, 2022 kl. 9:53 f m
        Författare
      • Svara

      Ja mycket sex är det i hennes böcker, men jag tycker ändå att hon tar sig an diskursen och speglar vår samtid på ett bra sätt.

  2. Vad hände med min kommentar?

      • Ninajuni 20, 2022 kl. 9:52 f m
        Författare
      • Svara

      Första gången man kommenterar måste jag godkänna. Gjort det nu 🙂

Kommentera