Färskt vatten till blommorna av Valérie Perrin

Eller snarare en färsk sågning till arkivet, när Lektioner i kemi möter 50 nyanser av grått i ett sammelsurium av klichéer. Jag har nog aldrig tidigare stött på så många förljugna plattityder i en och samma bok och då har jag ändå läst både Amerikansk jord och Alkemisten. Det finns något gravt unket och konservativt i denna effektsökande melodram. Det bekymrar mig att jag kan läsa den ena positiva recensionen efter den andra utan att stereotyper eller förlegade könsnormer ens nämns. Den är översatt till trettio språk och jag känner mig udda.

Den ser ju lovande ut med titeln och en blomma för dagen på omslaget. Jag gillar tematiken, att det handlar om att orientera sig i livet och samtidigt förhålla sig till döden. Jag är positiv till att den utspelar sig bland gravar och rabatter på en kyrkogård utan att i allt för stor utsträckning blanda in själva religionen.

De första femtio sidorna anstränger jag mig verkligen för att vara välvillig. Jag försöker tycka om den och inte nappa på Valérie Perrins provokationer, men hon tar det helt enkelt för långt med sin smörja.

• ”Hon skapade blommor som var som händer som öppnade och slöt sig efter väderleken.” Är hon Gud?
• ”Jag har alltid haft färger på mig under de mörka kläderna för att räcka ut tungan åt döden.” Allvarligt, är du 56 år eller 5,6?
• ”..hatet bränner i blodet på mig som floder av sura godisar.” Ehh nej, det gör det inte.
• ”[han är i pensionsåldern] ser ut som ett barn, som ofta blir fallet med pojkar som aldrig pysslats om av en mor.” Mödrar är absolut ansvariga för sina söners utseende i hela deras vuxna liv, det är rimligt.
• ”Tomater röda som kinderna på en ung flicka.” Som flickorna i barnböcker från femtiotalet. Det är en bra bit in på 2000-talet nu.
• ”..man får den familj man förtjänar.” Säg det till Elaine Eksvärd med flera.
• ”..det är bara egoister som fruktar sin egen död.” Absolut sanning! Vilket bland annat bevisas av hur killar i tjugoårsåldern beter sig i trafiken.
• ”Tragedin hade kastat ut henne i en frusen öken […] En tunn hinna av frost hade lagt sig under hennes hud.” Nej, sorg orsakar inte långvarig vasokonstriktion i huden.
  

Det är inte första gången jag är på klyschfest på kyrkogården men måtte det nu vara den sista. Min läslust fick sig en rejäl omgång av nästan femhundra sidor jolmigt trams med åt helvete för många detaljer om osannolika karaktärer som lallar omkring och ramlar ner i gravar, klunkar jasminte, citerar Elvis-låtar med känslor som slår rot, naglar inborrade i hud och har ”ointressanta men lyckliga samtal”.

Huvudkaraktären Violette är faktiskt inte helt olik kemifjanten Elizabeth Zott. Hon är föräldralös, har varit på fosterhem, saknar vänner men är förstås en fantastisk person, en Madonna-gestalt. Snäll, vacker, arbetsam och pålitlig. Hon är ihop med en man som utnyttjar, bedrar och lämnar henne, (trots att han egentligen verkligen älskar henne). Möjligen är hon författarens alterego med sin katolskinspirerade klädstil. När jag ändå sjunkit så här lågt att jag går in på författarens person vill jag tillägga att Perrin är ihop med den trettio år äldre Claude Lelouche vilket förstås inte kan ses som ett bevis men kanske en indikation på att hon har en försmak för sådant som är gammalt och förlegat.

Självklart finns det en hora här också. Hon är obildad, använder svordomar, smörjer sig med Nivea, har stor näsa och hon kommer häftigt utan smekningar. För henne slutar det givetvis med självmord. Det är gott om stora och allvarliga trauman i Färskt vatten till blommorna eftersom författaren saknar förmågan att framkalla känslor hos läsaren på annat sätt. Hon har också slängt in några tillgivna hundar och katter (vilka som så mycket annat är helt överflödiga i diegesen). Och så dessa osannolika dagböcker som låter karaktärerna veta vad döda människor egentligen tyckte om ditt och datt och Violette själv. Som sirap på grädden på det sötade moset finns här också en slags mordgåta.

Banalt, kladdigt, förutsägbart, helt otroligt trist och skadligt för bokhälsan. Jag vill med ett sista citat utfärda min varning.

”En pojke är lite som en vild blomma, en hagtorn, han växer av sig själv om det finns något att äta, dricka och klä på sig. Om man säger till honom högt att han är vacker. En pojke växer bra om det finns en far. Det är mer komplicerat med en flicka.”