Faktiskt tyvärr av Marianne Lindberg de Geer

Lite småkul är det faktiskt att nu skriva Marianne Lindberg de Geer efter att ha läst Johanna Frids senaste attack mot 68-generationen och alla deras efternamn. Men när jag väl tagit mig igenom namnen och åter landar i MLDGs värld gör jag det som en lättare Nina. Vad jag trivs här, tänker jag. Det är en lisa för min själ att läsa om när hon utan pardon erkänner avundsjukan, osäkerheten, när hon överreagerar, blir barnsligt ledsen eller kränkt. Hon tycker att det är svårt i relationen med sin dotter och andra. Ibland blir jag orolig att hon delger för mycket och dissar människor för hårt. Det är i och för sig helt vanliga mänskliga känslor, men de flesta av oss brukar försöka dölja dem. Dock är det ju sånt här vi alla mer eller mindre joxar med och jag är glad att MLDG vågar stå för det.

På flera sätt känner jag igen mig i henne, på många sätt inte alls. Hon älskar att läsa och dras till samma typer av böcker som jag. Hon pratar för mycket och kan inte sluta med det trots att hon vill. Hon är hypokondrisk och tar ut sorger i förskott. I mina ögon är hon en extremt social människa som var och varannan dag fikar, lunchar och pratar med olika människor men även hon känner ett sug efter att dra sig undan och hon känner sig också ensam. Jag vet förstås att de tankar som plågar mig även plågar andra, men här får jag också erfara det. Att läsa MLDG är att känna sig mindre ensam.

Men så utbryter kriget mot Ukraina och hon ger alldeles för mycket utrymme åt att återge nyheter vilket faktiskt tyvärr är jättetråkigt att läsa om. Och det verkar få mig att se på dagboken med en mer olustig inställning för plötsligt tycker jag det är lite tjatigt med shoppingen, drömmarna, Slussens guldbro och makens cykelturer till ateljén. Jag börjar fundera på om hon inte berömmer sig själv och gnäller på andra lite väl mycket. Tidigare generationers feminister får sig en rejäl känga (inte Ekis).

Pluspoäng för att hon typ förutspår Ut ur min kropp. Ska bli kul att i nästa dagbok läsa om vad hon tycker om den. Men jättekonstigt att bedöma en smutsig stinkande man som modig och att ännu konstigare att hon (som hörselskadad) glömmer synskadades perspektiv när det kommer till ljudböcker.