”…oceanen bär med sig mina drömmar mot ett land som måste dyka upp en bra bit bortom horisontlinjen, som ett eldorado, de överlevandes land.”
Jérémie är i det beryktade mellanrummet, han är varken vuxen eller barn. Han är dessutom ensam och (hemligt) homosexuell vilket gör det till ett helvetesgap. Vuxenvärlden är fortfarande bortom horisonten, och vem minns väl inte hur jobbigt det var. Detta kritiska tillstånd försöker Bouraoui klä i ord. Och som hon gör det i denna prosalyriska kortroman. Precis som profeten Jeremias författade Klagovisorna framför Bouraoui Jérémies medvetandeström. Och det är vackert.
Han är som ett öppet sår, uppfylls av skräck, sorg, åtrå och längtan till den grad att han inte tycks kunna leva ett aktivt liv. För att stå ut berusar han sig. När han är hög vågar han drömma och kan då känna åtrå utan att den smärtar honom.
”Med en joint är det som om jag hade ett hjärta som slår inuti mitt eget hjärta, jag känner mig bakom livet, och det livet har blivit mitt normaltillstånd.”
Det här utspelar sig som titeln belyser; innan männen. Jérémie har ännu inte upplevt ömsesidig förälskelse. Han vet inte om besvarad kärlek innebär slutet på tomheten, (men det vet jag). Hans erfarenheter av kärlek är hittills sammankopplade med mamman, vars uppmärksamhet han trängtar. Men Jérémie har insett att hans mamma också har ett eget liv, hon är inte bara mamma. Pappan bor långt borta och relationen med honom står utan förflutet och utan framtid.
Jag tycker att den här ljuvliga och sorgliga texten öppnar upp för diskussion om känslor, droger, tonårsliv och moderskap. En riktig liten pärla som dessutom erbjuder poesi som substitut för droger.
Senaste kommentarer