Sommarljus, och sen kommer natten av Jón Kalman Stefánsson

Visa mig dina bröst och jag säger vem du är! Det är vad som ekar mellan textraderna när jag läser den här kollektivromanen som handlar om många olika människor. Och många olika tuttar.

Sommarljuset lyser över ett litet isländskt samhälle på 400 personer. In i den glesbygdsgemenskapen bjuder han oss. Berättarperspektivet är ”vi” och det känns – till skillnad från när Julie Otsuka använder det – lite fördummande. Jag förnimmer en skvallrande grupp mer än positiv samhörighet. Här finns i alla fall Stickateljens föreståndare som plötsligt började drömma på latin, Kjartan som inte kan låta bli att vara otrogen, David som tror att det spökar, Agusta som smygläser vykort, Petur, Benedikt, Siri, Simmi, fjärdingsman, Helga, Björgvin, Fiola, Thorgrimur, Brandur, Matthias, Rosa, Jakob ett, Jakob två med flera med flera. Det är alldeles för många karaktärer för mig att hålla reda på och jag är inte tillräckligt intresserad för att bläddra tillbaka för att kolla upp vem som är vem. Men Kristin har i alla fall stora svällande bröst, Asdis är hängiga i mediumstorlek, Eyglo har pyttesmå och Elisabet har brett mellan sina bröstvårtor – det ser författaren till att läsaren har koll på.

Jón Kalman Stefánsson har ett kapitalistkritiskt och humanistiskt perspektiv samt ett poetiskt språk med humor. Här och var finns en vacker mening om naturen eller något klokt om livet, men ofta är det alltför storslaget och klyschigt för min smak. Jag tror läsaren som gillar Färskt vatten till blommorna skulle tycka om den här.

Förutom klyschorna är det en hel del detaljer som stör mig, framförallt de kvinnliga karaktärerna beter sig märkligt. Den storbystade blir varm under löpturen och tar av sin sport-bh (istället för tröjan). I ilska över sin mans otrohet skjuter en mamma tre hundvalpar samt hugger huvudet av en tupp. Paret som pratar först och släcker bilen som står och brinner på uppfarten, sen. Hon som går utan trosor. Han som aldrig har sett hår i armhålan på en kvinna. Eller han som aldrig tittar aldrig åt sidan för då ser han sin stora näsa.

Det är uppenbart att Kalman Stefánsson intresserar sig för ontologiska frågor och han återkommer till att livets frågor saknar svar. Pattar i all ära, men kanske borde han söka svaren på annat håll? Hans avsikt tycks vara att gestalta människan som ett djur som bara vill knulla men som letar och hittar fel på sig själv. Kanske vill författaren också påvisa den rådande misogyna samhällsordningen vilken dömer kvinnor som luktar, är överviktiga, rynkiga och kåta, men jag tycker det är misslyckat. Jag upplever att texten beskriver kroppar utan själ, dessutom uttalat kvinnofientligt. Männen har ”kalaskula”, till exempel Kjartans feta mage lockar: ”hon tänkte på hans breda skuldror, på att låta händerna sjunkanden i hans mjuka späckiga hull”. Kvinnorna är breda, fula, någon luktar as men det går att ha sex med dem ändå. Jaha, okej, tack. Eller vad?

Innan det spårar ur med sexismen tänker jag att Sommarljus är lite som Elizabeth Strouts böcker om Amgash. Men även utan bröstfetischistisk och mansgriseri är den avsevärt sämre.