Vi drabbade samman med våra ödens hela bredd av Ebba Witt-Brattström

I centrum av den svenska arbetarlitteraturens högborg på 30-talet befann sig det sprakande författarparet Moa och Harry Martinsson. Hon skrev feministiskt och klassmedvetet, populära romaner för ”folket” och han ansågs vara ett snille som kom att belönas med Nobelpris.

Den 38-åriga Moa (1890-1964) var redan skribent, änka (efter att hennes man sprängt sig) och fembarnsmor med två begravda söner, när hon blev bekant med den jovialiske Harry (1904-1978) som 23-åring kom vandrande från luffen och sjön, in på hennes torp, hostande på grund av tuberkulos och i trasiga kläder. De var båda fattiga på pengar men kom att få tolv år tillsammans rika på passion, gräl och förstås litteratur.

Litteraturprofessorn Ebba Witt-Brattström har tidigare skrivit en avhandling om Moa Martinson och platsar eminent som hennes apologet. Här förstärker hon sin redan kända persona som den arga feministen när hon tar itu med den harrypartiska litteraturhistorien. Witt-Brattström är – som hon brukar – ursinnig och det är hon med den äran. För när Harry blir invald i svenska Akademien försöker han, menar Witt-Brattström, sudda ut Moas del i sitt liv och författargärning. Jag gillar att Witt-Brattström läser lusen av Kjell Espmark, Lars Ulvenstam, Artur Lundkvist och Ivar Lo-Johansson (värst av alla – som jag trodde!) vilka medverkat till att framställa Moa som ett störningsmoment när Harry uppvärderas till akademisnille.

Moa skriver i ett brev till Sven Stolpe: ”Vi fann vägen att göra det på tillsammans. Utan att vi råkats hade vi aldrig kommit ur vardagens jargonghölje.”

Witt-Brattströms viktiga poänger är att dels visa fram hur Moa och Harry var varandras litterära barnmorskor dels förtydliga hur Moa som kvinna tvingades kämpa i uppförsbacke mot den primitivistiska sexismen och att hennes samtida manliga kollegor – de proletära guldgossarna vars husgud var Freud – tycktes ha ”poesin i testiklarna” samt såg ner på intellektuella kvinnor.

Intressant är att Moa Martinson var den första att skildra en våldtäkt i svensk litteratur. Jag får lust att läsa om hennes fantastiska Kvinnor och äppelträd. Jag har också tyckt mycket om det jag läst av Harry Martinson som nog lyssnade och lärde ett och annat av sin feministiska kvinna.

För övrigt är det här en helt underbar bok, som bortsett från upprepningarna, förgyller min tillvaro eftersom jag älskar arbetarlitteratur och jag älskar att åka tidsmaskin.