Passionen av Jeanette Winterson

”Jag berättar sagor. Tro mig.”

Passionen är historisk fiktion med klassikerstatus från 1987, som utspelar sig bland musher, vitt puder, piratskjortor och ansiktsmasker (1800-talets början). Den romantiska eran gör sig gällande med en känslans estetik, hjärta och smärta, äventyr och diktaren själv som subjekt. Mystik, myter och fantasi lämpar sig väldigt väl i Wintersons texter då hon också utmanar stereotypa uppfattningar om kön och sexualitet. Hennes ton är varken sedelärande eller moralistisk, snarare magisk. Trots titeln och en manlig och en kvinnlig protagonist är berättelsen varken förutsägbar eller klyschig. Här är det över herrarnas bakdelar jackorna stramar.

En tråd drivs framåt av franska Henri som av kärlek till den store lille ledaren tar värvning och blir Napoleon Bonapartes kock. Han avhandlar kyckling och ond bråd död, Napoleons uppgång och fall. Henri upptäcker att det saknas både monster och djävlar i krig, det som finns är människor.

En annan tråd följer italienska Villanelle, hon är en bisexuell croupier och missbrukande jesusgestalt med simhud mellan tårna som får sitt hjärta stulet av en kvinna och tvingas prostituera sig. Henri och Villanelles trådar nystas samman, de drar till Venedig där bra och dåliga saker händer.

”Nånstans mellan skräck och sex finns passionen. Passion är inte så mycket en känsla som ett öde.”

Det handlar om filosofiska och religiösa oriktigheter, om risk, tro och förstås om passion. Passion kan som bekant vara kopplad till kärlek, men här gestaltar den sig också som en drivkraft, ett begär efter makt, efter närheten till gud eller mammon, efter kunskap, berömmelse, nationalism såväl som feminism. Den kan slå ut förnuftet och bli till besatthet. På grund av passion riskerar vi det som är värdefullt, inget liv utan risk. Passionen kan foga in oss i ett sammanhang, eller få oss uteslutna. Den är människans livslust och den kan bli hennes död. Inför passionen är alla människor lika.

Precis som den makalösa Fyrväktaren var en hyllning till fantasin och berättelserna är Passionen, dock inte riktigt lika bra. Det röda hårburret, katolicismen, utanförskapet, föräldralöshet och en både stark och skör frihetsivrande kvinnlig protagonist är exempel på andra saker som förekommer i båda böckerna. Jag älskar att Winterson skriver en roman som utspelar sig i Venedig – en plats hon aldrig besökt annat än i just fantasin, och att hon ror det i land. Skrivandet är det som gör något verkligt, säger postmodernisten.