Bakom den här fantastiska titeln finns ett fyrtiotal krönikor av mycket hög kvalitet. Den här måste ju ha varit värd sin vikt i saffran 1971 när den publicerades. Det handlar om vardagsbekymmer med barn som inte vill sova, mamman som vill se film, blir arg, deppar men som måste dölja sina känslor för att inte påverka barnen, som dukar under av julstress och press på att vara glad, snäll och lycklig.

Här berättar hon om den kritik hon fick för att hon skrev om att små barn borde få ha sin mammor hemma. Hennes förmåga att tillåta saker vara komplexa är en av alla saker jag uppskattar med Thorvall. Hon vill jobba och gör det, på grund av det dömer hon ut sig sig själv som en dålig mamma för att hon tycker samtidigt att små barn borde få vara nära sin moders kropp, helst jämt. Att pappan skulle kunna vara med och dela ansvaret för närhet och omsorg verkar inte tänkbart.

Hon återkommer till det som går som en röd tråd genom hela hennes författarskap, den förkastliga idén med att män skulle bjuda upp till dans. I den här frågan liknar hon de vackra flickorna vid överklassen som borde gå i bräschen för att förändra systemet. Thorvall som har förvärvat en panelhöna-personlighet är starkt präglad av att inte blivit uppbjuden som ung vilket hon i mogen ålder tar igen tusenfalt. Men om det berättar hon inte mycket i den här boken, det kommer senare i hennes författarskap.

Ett annat tema som hon ständigt återkommer till är långhåriga pojkar och det förtret de väcker. Depression, att känna sig fel och antiauktoritär uppfostran skriver hon om åter igen. Lite roligt är det att hon siar om att i framtiden kommer nedtryckta föräldrar kanske att att stiga fram inför svenska folketing kräva sin rätt gentemot barnen. (David Ebenhard)

Jag har skrivit det förr och jag gör det igen. Thorvall skriver öppenhjärtigt och med humor om livets alla sidor (för vita medelklassen). Att berätta om sig själv utan att försköna och utan att kokettera med sina olater som man egentligen vet betraktas som charmiga, det är svårt. Thorvall kunde det. Dessutom med ett vitalt språk.

Åldersångesten gör sig alltmer påmind (hon är 46 år 1971). Hon ifrågasätter samhällets ungdomsvurmeri. Befogat givetvis och fortfarande ett högst störande – om än förståeligt – manér. Vem vill närma sig döden liksom? Dock blir det ganska märkligt med de illustrationer som finns i boken, som alla föreställer smala, vackra, unga kvinnor med långt hår och släta ansikten. Hon verkade aldrig (få?) rita kvinnor med bred bak och rynkor. Till och med hennes böcker är långsamala.

”Det finns flickor som har långt ljust hår och ingen makeup utom runt ögonen och svart blank regnkappa med uppslagen krage och hårt åtdraget skärp, och de sitter lutade över en kopp espresso, och bredvid dem på bordet ligger någon radikal, intellektuell tidskrift eller boken som man läser i dag om man är skärpt och medveten och inte låter sig manipuleras av den kommersiella reklamen.
En sån flicka. Och det finns ingenting att göra. […]
Vackra, dumma brudar som hänger på diskoteken och bara pratar om kläder och killar.
Äsch, dom är väl inget farliga. Dom klarar man väl (klarade). Men såna flickor i svarta regnkappor. Som fanns på min tid också.
Dom är det bara att strypa.”