Dagarna 2011-2012 av Klara Wiksten

Jag älskade Hjärnan darrar (2016) och därför ville jag självklart också läsa föregångaren Dagarna (2012). Jag skulle vilja påstå att den här är nästan lika bra.

Det handlar om hur svårt livet kan vara med social fobi och panikångest i ett samhälle som kräver duktiga människor. För att få pengar från soc måste hon söka jobb, arbetsträna, praktisera gratis och träffa jobbcoacher. Tyvärr medför dessa möten att självkänslan försämras ytterligare. Det viktigaste för Wiksten är att känna att hon duger och att sluta skämmas för att hon blir rädd och ledsen ibland. Mycket i det här livet handlar om att bita ihop om sina känslor, för oss som inte är bra på det blir det uppförsbacke och dubbelbestraffningar. Jag har också gråtit på en och annan toalett i mina dagar.

Wiksten visar sin sårbarhet i bild och text och jag blir helt tagen och känner en otrolig tacksamhet inför att få ta del av hennes erfarenheter. Dagarna är faktiskt hemsk rolig emellanåt också. Det är så befriande att hennes självtvivel och osäkerhet – även kring själva skapandet – får breda ut sig i serierutorna. Alla kreativa människor borde läsa den här, jag tror det kan leda till sänkta trösklar och ge en skjuts i rätt riktning. Alla ”känslomänniskor” borde läsa den här, för att få känna sig mer normala och mindre ensamma. Äsch va fan ALLA MÄNNISKOR borde läsa den här. Punkt.

Kommentera