Drunkna tyst av Åsa Leijon

Leijons ambitiösa debut börjar riktigt bra. Jag gillar småbygdsskildringar där människor lever som under en glaskupa. De går i samma klass som barn och bor sedan grannar som vuxna. Det här verkar vara ett skickligt romanbygge, tänker jag inledningsvis. Vi bli inkastade in media res, någon är försvunnen. Pusselbitarna får vi en efter en. Bra språk och gestaltning.

Efter ungefär 100 sidor börjar jag ana oråd. Det blir nog svårt att få ihop alla trådar utan att det blir för överdrivet, tänker jag. Det är väldigt många karaktärer, stor del av dem lider misär. Tankarna går till trilogin om Jana Kippo. Men till skillnad från i Smirnoffs mästerverk får jag inte riktigt grepp om karaktärerna i Drunkna tyst. Det saknas nästan helt beskrivningar av hur de ser ut. Det brukar jag uppskatta men här är det faktiskt något jag saknar. Kanske beror det på att de är så många och det kräver koncentration att hålla isär dem. Jag upplever dem som regisserade för att passa i narrativet, istället för det önskvärda tvärtom. Jag kommer inte in i känslan av att vara med i berättelsen utan upplever hela tiden att jag läser en påhittad bok.

Den tappar fart i mitten och mitt intresse falnar (vilket brukar ske när jag läser spänningsromaner). Och sen rasslar det på alltför hastigt i slutet. Jag tror den hade tjänat på att kortas ner. Författaren har en försmak för ordet vimsa. Och jag måste säga att det här romanbygget är en aning vimsigt, eller snarare spretigt. Berättarperspektivet varierar mellan ett all-vetande och ett jag perspektiv. Det blir otydligt och lite krystat eftersom temat går ut på att ta reda på vad som faktiskt hänt med den försvunna.

Jag tycker ändå att det här är en ganska bra debut, framförallt delen om mänskliga relationer tycker jag att författaren behärskar väl. Jag läser gärna något mer av Åsa Leijon.

Tack Albert Bonniers Förlag.

Kommentera