Nämen Gunnar! av Kerstin Thorvall

Nämen Gunnar! inleds med ett förkunnande om att en av författarens fyra söner heter Gunnar och att det är han som har ritat omslaget.

Den här publicerades 1970, (37 år innan Barbro Lindgren skrev Nämen Benny som varit en favorit här hemma). Bokens protagonist är Gunnar, 11 år. Det är berörande att följa honom inifrån, hans tankar och känslor. Hur han likt en vante tvingas hänga med och förhålla sig till sina föräldrars nycker. Thorvall ringar in barndomens förutsättningar, hur man liksom är livegen. Oavsett hur demokratiska, medvetna eller vurmande för fri uppfostran föräldrarna är, är barnet oförmöget att uppleva fullständig frihet. Föräldrarna är på samma gång fundament och boja. Barnet är – om det är som det borde – på vissa sätt extremt nära föräldrarna. De är där jämt och en förutsättning för nästan allt. Men ändå får barnet inte lära känna dem riktigt. De tröstar barnet när hen är ledsen men barnet får inte trösta tillbaka.

Gunnar föräldrar har en fnurra på tråden vilket upptar en väldigt stor del av Gunnars medvetande. Jag kan tycka att den här boken i överkant egentligen handlar om just föräldrarna. Som att syftet är att läsaren ska känna hur svårt det kan vara att leva i äktenskap och ha barn. Men det hade naturligtvis ett stort värde då att lyfta ämnet skilsmässa. Kanske upplever vissa Gunnar som överdrivet snusförnuftig, men jag vill påstå att mellanstadiebarn visst kan tänka sådana ”vuxna” tankar.

Det slog an i mig när Gunnar beskriver sin mamma på ”tivolihumör”. Jag minns dessa stunder tydligt från min egen barndom. Sen är det ju svindlande när ordet pizza måste förklaras, ”ungefär som pannkaka”.

Kommentera