Om uträkning av omfång (#1) av Solvej Balle

”November bjuder på karameller av granit.” /Tomas Tranströmer

Vem har inte en regnig och gråtrist novemberdag tröstat sig själv med att den snart är över. I morgon är en ny dag, säger man till sig själv. Men tänk om det plötsligt inte skulle vara det. För protagonisten Tara är det varje morgon när hon vaknar, som i Ulysses en och samma dag, den artonde november.

”Jag har kommit långt bort från den sjuttonde och jag vet inte om jag någonsin får se den nittonde. Men den artonde kommer om och om igen. […]
Det var därför jag började skriva. För att jag kan höra honom i huset. För att tiden har gått sönder. För att jag hittade en bunt papper i bokhyllan. För att jag försöker minnas. För att pappret minns. Kanske är det något helande med meningar.”

Vi kommer in i berättelsen (in media res) den artonde november nummer 121. Det är då hon börjar skriva om sin belägenhet och hur det hela började. Hon lämnade sin man Thomas och sitt hem för att åka på tjänsteresa den sjuttonde november. Den artonde genomförde hon bokinköp och träffade vänner, som planerat. Dagen avslutades med att hon kröp ner i sängen på hotellet. Vid frukosten ”morgonen efter” inser hon att allt omkring upprepar sig, vädret, människorna, tidningen visar att det åter är den artonde. Böckerna hon köpte är tillbaka hos handlaren. Alla andra tror att de upplever den artonde för första gången, bara Tara vet att det ständigt är samma dag.

Med en beskrivande detaljrik prosa som målar bilder och framställer ljud hypnotiserar den prisvinnande danska författaren Solvej Balle mig. Många upprepningar med små variationer håller spänningen vid liv genom hela det unika verket. Å ena sidan är det glasklart vad som händer och sker, å andra sidan är det fullkomligt obegripligt. Ungefär som med livet självt, gråzoner och obesvarade frågor hör till. Om uträkning av omfång är en existentiell och filosofisk mångbottnad roman om människans förhållande till universums märkligheter. Författaren överlämnar hela tolkningsarbetet åt läsaren. Tack för det!

Det ska – till min stora glädje – komma ytterligare sex böcker om Tara Selter. I den här första boken är hon helt fokuserad på revan i tiden och sin situation. Vi får veta väldigt lite om hennes tidigare liv och person.

När Balle skriver om Taras omständighet gestaltar hon enligt mig alienation, som i faktiskt utanförskap eller en känsla av detsamma. Således är temat något djupt mänskligt som rör oss alla. Som individ är du egentligen alltid ensam, det är bara du som är du, i din kropp, som tänker dina tankar och känner dina känslor. Att gång på gång behöva förklara för andra människor hur man har det och hoppas på att bli förstådd, men kanske aldrig fullt ut bli det, är allas vår verklighet. När Tara säger ”igår” avser ordets betydelse artonde november, till skillnad från Thomas tolkning av samma ord som betyder sjuttonde november. Jämför Sokrates som påpekade att samma vind kan kännas varm för en person och kylig för en annan. Beroende på vad man ätit innan kan sött vin upplevas surt. Surheten är alltså en avkomma av två föräldrar, vinet och den som smakar på det. På sätt och vis är varje människa sitt eget individuella mått för det som är.

”Vi var inga tvillingar eller något hästspann, vi var inga skogsarbetare eller dubbla gulor i ett ägg. Om vi var i Mesopotamien hade floderna fått namn och runnit tillbaka i sina bäddar. […].. vi kunde inte hitta tillsammans..”

Det här är ett konstverk som för mig också handlar om förlust och ensamhet. Balle ger form åt två älskande som skiljs från varandra. Tidigare försökte de som sant vetgiriga människor att lösa gåtan med revan i tiden tillsammans, de gör om vardagsrummet till ett ”kontrollrum” (haha!) men när 76 dagar har gått och hon varje morgon förklarat för Thomas att tiden stannat, klarar hon inte av det längre. Avståndet har blivit för stort. Då är det som att hon kliver ut ur Platons grotta och ser verkligheten för vad den är. Efter det börjar hon på ett mer noggrant sätt lägga märke till rummet omkring sig, ljuden, sinnesförnimmelserna. Hon känner av sitt humör. Hon vänder blicken mot himlen, som de gamla filosoferna, för att söka svar i stjärnorna. Det ser ut som att stjärnorna vrider sig men det är ju jorden som snurrar.

Tara drar sig undan och lever mol allena i gästrummet. Thomas jämförs med ett spöke som går igen och igen. Hon själv känner sig som ett monster som äter av världen, som tränger sig på och invaderar. Acceptansen, hoppet, humöret växlar men alltjämt är det den artonde november.

Balle skriver att ”..våra förväntningar på världens konstans vilar på ett osäkert fundament.” Plötsligt kan förutsättningarna ändras. Det kan bli krig och pandemi – det är väl i princip lika stora ingrepp i individers liv som om tiden stannade. Men i denna kafkaliknande loop finns det ändå något som beter sig som förväntat; kroppen. Taras hår växer och sår läker. Den fysiska kroppens förhållande till tiden, åldrandet, tycks vara ett obestridligt faktum.

Människan räknar och mäter men transcendentala värden kan inte uttryckas i varken siffror eller ord även om meningar verkligen kan vara lugnande.