Min bokvärld av Kerstin Ekman

Jag brukar tänka på Kerstin Ekmans författarskap som manligt. När jag nu träder in i hennes bokvärld möter den mig just så; lite torr och teoretisk, kunskapsrik och med en låst branddörr mot det hon kallar ”fruntimmersfjolleri”. Hennes bokvärld är byggd av 133 stycken verk, endast 28 av dem är skrivna av kvinnor (om jag nu räknat rätt). Av 98 stycken nämnda författare är 23 stycken kvinnor. Ungefär en femtedel av tårtan alltså. Ekman tycks i första hand intressera sig för traditionellt manliga saker; jakt, krig, mord, segling, skog med mera. Författaren Kerstin Ekman upplåter nästan ingen plats åt personen Kerstin Ekman. Det är inte per se något dåligt, snarare tvärtom. Vi behöver påminnas om vad integritet är för något och att skilja verk från person. Men jag kan ändå inte låta bli att leta efter henne. Kerstin… hallå?

Det är inte konstigt att hon har för vana att gömma sig. Att ta plats som honmänniska har inte direkt genererat goda karriärmöjligheter, (jämför Kerstin Thorvall). Om Kerstin Ekman som en ”Daddy’s girl” omhuldad av ”Big Daddy” (med Solanas ord) kastat lite skit på fjolliga fruntimmer, har det i alla fall gett oss en prisad kvinnlig författare och akademiledamot (född 1933!). Hennes enda karriärmöjlighet – förutom att vara en mycket skicklig författare – var förstås att appropriera den patriarkala hegemonin.

Hennes bokvärld börjar icke originellt med Odysséens sånger och ett fint citat därifrån ”Tål dej, mitt hjärta! Du har ju varit med om hundaktigare saker förr.” Sen fortsätter hon att gå igenom kända klassiska manliga författare och deras manliga verk. Flertalet har jag inte läst och jag blir inte sugen på att göra det. Det blir ganska mycket en redogörelse för verkens handling och för lite, i mitt tycke, av Ekmans reflektioner. Det finns bilder också, givetvis inte på författaren själv.

Kerstin… hallå?

Tillslut ger hon ändå ett pip, eller ett vrål kanske. Jag misstänker ett koleriskt temperament. Hon berättar om flytten till Ångermanland som syftade till att komma närmare skogen, Salman Rushdie-konflikten och hennes utträde ur Svenska Akademien. Hon påtalar att verklighet är ett oklart begrepp. ”Det finns ljudvågor på en frekvens som inte ens hundar kan höra. Ljus kan vara miljoner år gammalt när vi ser det och komma från slocknade stjärnor.” […] ”Den [verkligheten] är en överenskommelse mellan varelser som har sina sinnesorgan inställda på samma våglängder. Man ska helst också vara på samma sociala våglängd.” Jag uppskattar det hon skriver om ambra, om Camus mamma som var analfabet, om att 1700-talets brevroman möjliggjorde att redovisa diktade personers tankar (det var före medvetandeströmmen uppfunnits) och att grytlappar faktiskt är mandalas. Hon uppmanar till att läsa svåra böcker även om man inte förstår dem och sedan läsa om dem. Hon tycker dem ska läxas upp ”som istället för estetiska kriterier låter olika åsiktsriktningar, ideologier, grupp-, köns- eller rastillhörigheter bestämma vad som är god litteratur och därmed värd att läsa.” Instämmer! Hon bidrar till förkovran gällande litteraturtekniska begrepp som implicerad författare, analepser, kairos och media in res. Det sistnämnda är också ett skrivtips och här kommer ett till:

”man ska ha fan kvar i nöten. Som författare bör man inte ta hjälp av vare sig smed eller psykolog för att släppa ut honom. Han gör sitt därinne. Han håller en från beskedlighet och predikningar, från den gråtristaste realism och från litterära modetrender.”

Men så mot slutet tar det sig riktigt när hon försvarar Moa Martinsson och delger sin rädsla. Allt är förlåtet, känner jag då. Jag ryser och får en klump i halsen så fint det är.