När vi var fåglar av Ayanna Lloyd Banwo

Jaha och så var jag tillbaka på kyrkogården igen, där brukar jag inte trivas, men skam den som ger sig. Tredje gången gillt med denna prisade debut vars författare är från Trinidad och Tobago. Hon har skrivit på trinidadisk engelska vilket möjligen har satt översättaren i en svår sits. Eva Åsefeldt skriver ”dom” istället för ”de” och ”dem” och det tycker inte jag är helt lyckat. Kanske borde man läsa den här på originalspråk.

Det är en tudelad dieges med två huvudkaraktärer som sammanstrålar. Dels är det Yejide som står i klärvoajant förbindelse med de döda, dels är det Emmanuel Darwin som sviker nasirlöftet, klipper sig och skaffar ett arbete som gravgrävare. De möts på kyrkogården och blir kära.

Tyvärr är jag helt ointresserad av deras berättelser redan innan de möts. Som kärlekshistoria blir Vi var fåglar ännu sämre. Han uppfattar hennes huds ”naturliga” doft som sandelträ och sånt. Jag känner inget annat än tristess. Diegesen leds delvis framåt av retoriska och irriterande frågor av typen; ”Varför vill han [Darwin] så gärna hitta honom [Darwins far]?” Jag kan inte se den röda jorden eller de lysande eldflugorna, jag känner inte den kvävande hettan eller andarnas närvaro. Jag lär mig inget (förutom om nasirlöfte), jag undrar inte hur det ska sluta, jag får inget att fundera på och jag njuter inte av texten.

Det är möjligen lite intressant när hon jämför cannabis med alkohol: ”Gräs får honom att vilja odla och plantera, vattna blommorna och dra händerna över bladen och leta efter angrepp och skadedjur. Får hans mamma att vagga fram och tillbaka och nynna med mjuk röst, tar smärtan från hennes fingrar. Får det att kännas som att han för upp grönska ur jorden var han går. Av rom blir han seg och slö, så tung att han skulle sjunka ner i marken om han stod upp för länge.”

Jag förstår att det ska uppfattas som fint och berörande att skriva om sina levande och döda anmödrar, men Ayanna Lloyd Banwo lyckas inte skriva fram hur verklighetens nivåer samexisterar. Jag kan också se att hon försökt göra sina karaktärer komplexa, exempelvis är Yejides mamma ”både sköte och grav, sondslang och hängsnara” men det hjälper inte. Jag får känslan av att jag läser en dålig ungdomsroman.