Hemma av Judith Hermann

”Otis tycker att barn väcker känslor i en och ger sig av och lämnar en stående i regnet med känslorna.”

Hemma är en märklig, liten och oförutsägbar bok om en kvinna som flyttat ut på landet och för första gången bor ensam i ett hus. Hon och hennes man Otis separerade efter att deras vuxna dotter lämnat hemmet. Det är alltså högst oklart var ”hemma” är för henne nu, eftersom det under lång tid varit där barnet är. Hon försöker göra sig hemmastadd på sin brors restaurang där hon arbetar och tillsammans med det pragmatiska syskonparet Mimi och Arild.

”Såvitt jag visste hade min bror under hela sitt liv aldrig riktigt sysslat med något, han hade aldrig engagerat sig i något, han hade inte gått någon utbildning, han kunde någonstans mellan lite och inget.”

Arild är en otålig och småtjurig grisbonde som eggar jagberättaren när han öppnar en öl med tänderna. Hans hårdkokta stil står i motsats till exmannens ängsliga och nervösa person och det naturnära lantlivet kontrasterar mot stadslivet med löskokta ägg och rotfrukter med linfröolja.

”Jag tänker att jag skulle kunna vara en annan än den jag är. Jag skulle också kunna vara en som varje morgon äter tre hårdkokta ägg till frukost och läser en tidning där det inte finns några dåliga nyheter, och jag häpnar över att jag faktiskt fortfarande tror mig kunna bestämma vem jag vill och skulle kunna vara.”

Ibland är det med absolut gehör som Hermann beskriver människorna och vad de gör, tänker och säger men ibland tycker jag hon träffar lite snett. Det känns arrangerat och liknar grannlåt. Efter badet ruskar Mimi på sig ”som en hund” och kärleken mellan jaget och Otis var så stark inledningsvis att ”det var omöjligt att äta från två tallrikar”. Det här en fragmentarisk text skriven med distans vilket jag brukar gilla men nu förblir jag smått absent. Det är meningen att jag ska fylla på med mina egna känslor men det händer tyvärr inte. Med viss avmätthet konstaterar att det inte regnat på länge, att grisarna hos bonden är skadade och saknar svansar och att kvinnorna har erfarenhet av att vara instängda i olika boxar. Det är ett klart godkänt försök att gestalta klimatkris, dålig djurhållning och patriarkat men jag är ändå inte helimpad. Det är lite för ordrikt men samtidigt ofullständigt och flyktigt för min smak.