”Konst är tilltal till människan och är aldrig utan henne.”
Martin Heidegger (1889-1976), tysk filosof vars föreläsningar om konst och estetik (konstens filosofi, varseblivning) anlade ett nytt paradigm. Den tidigare konstteorin (från de antik grekerna) proklamerade att konsten härstammar från en ontologisk (vad som existerar och vad det betyder att någonting existerar) grund. Heidegger hävdar att grunden istället är epistemologisk (kunskapsteoretisk). Konsten är enligt Heidegger inte mimetisk, inte imiterande eller avbildande, den är.
Det här är det första jag läser av Heidegger och kanske det sista. Det var svårt och det var fan vad dryg och elitiskt han var:
”Alla verk uppvisar denna tingmässighet. Vad vore de utan den? Men kanske stöts vi bort av denna ytterst grova och ytliga uppfattning av verket. Denna föreställning finner vi kanske hos åkerifirman eller städerskan på museet. Vi måste emellertid ta emot verken på så sätt som de möter dem som upplever och njuter av dem.”
I Konstverkets ursprung (1935) försöker Heidegger förklara konstens komplexa väsen med hjälp av begreppen:
ting – död materia
form – tingets utseende
don – redskap, format stoff, till hälften ting och till hälften ett konstverk
verk – ett dött ting som associeras med det levande och har en form
väsen – bortom form och materia
sanningsskeende – det varandes sannings sig-sättande-i-verket, den sanning som konstnären och betraktaren står som upphovsmakare till
jord – sluten, motsats till värld. jorden förvandlas och ges gestalt i form av en värld
värld – rörlig, transcendent, öppen. Det vi inte kan se t.ex. sanningen som uppenbarar sig när en människa konsumerar ett konstverk. Det skeende som stiftas genom konstverket och som betraktaren blir inbegripen i.
ljusning – kan liknas med ”värld”, öppnar upp för ett historiskt rum där människan kan bli synlig för sig själv och existera i sanningen.
”Verket gör oss offentligt bekanta med något annat, det uppenbarar något annat; det är allegori. Något annat förs i konstverket.”
Konstverk är inte bara representationer av hur saker är, utan producerar en gemensam förståelse. Konst uttrycker sanningsskeendet i en kultur, omskapar och avslöjar det. Ett nytt konstverk förändrar innebörden av vad det är att existera i den kulturen. Estetik är någonting som förändras genom tid och historieförlopp.
”Vad som kännetecknar det sköna låter sig inte påvisas som bestämda igenkännbara egenskaper hos ett föremål, utan ger sig tillkänna genom något subjektivt: stegringen av livskänslan i den harmoniska sammanstämningen av inbillningskraft och förstånd. Det är något som livar upp alla våra andliga krafter, deras fria spel, som vi erfar i det sköna i naturen och konsten.”
När människan tittar på en tavla föreställande exempelvis ett par skor (”don”) associerar hon hermeneutiskt vilket gör konstverket levande och ”sanningen” uppenbarar sig för henne. Genom tavlan får vi tillgång till vad skornas ”sanningsskeende”, det vill säga den visar fram den ”värld” där skorna hör hemma och den ”jord” de tillhör.
Den rörliga ”värld” som uppstår tack vare tolkningen av det hantverksmässiga konstverket uppstår inte när en person går omkring med ett par riktiga skor. Så länge skorna används och fungerar registrerar vi dem som ”don” som tillhör den stumma ”jorden”, de är osynliga och vi kommer inte att analysera dem.
”Till jorden hör detta don, och i bondkvinnans värld bevaras det.”
Heidegger såg tavlan med skorna och ”världen” öppnade sig för honom. ”Ur den dunkla öppningen till skodonets utslitna inre stirrar arbetsstegens möda. Uppdämd i skodonens styvnade tyngd finns segheten hos den långsamma gången genom åkerns vidsträckta och alltid liknande fåror, över vilka en snål vind viner.”
Kände nu när jag skrev det här att det var ju intressant och faktiskt värt mödan. Jag tror jag ska läsa Varat och tiden så småningom.
Senaste kommentarer