Jag hade så mycket av Trude Marstein

Namnet Monika har oklar etymologi, kanske kommer det från grekiskans monachós som betyder ensam. Huruvida huvudpersonen Monika är ensam och hur ensamhet hänger ihop med frihet är ledmotiv i Jag hade så mycket.

Läsaren lär känna jagberättaren Monika som trettonåring och följer henne sen genom många decennier på 460 sidor. Du kvinna som gillar Khemiris Systrarna, Franzens Vägskäl eller McEwans Lektioner kommer troligen att älska den här. Jag tycker nämnda män är helt okej vardagsskildrare av medelklassen men de saknar den finess som Trude Marstein besitter. Den här bränner mer, är tätare och psykologiskt mitt i prick. Inte i klass med de ryska prototyperna Tolstoj och Dostojevskij kanske, men jag har nog aldrig känt mig så förstådd av en bok.

”Tänker jag på det nu är det som om jag bara ville ha vad andra hade, utan att tänka på om det var något jag verkligen ville.”

Det är bara ibland jag känner igen mig i den irriterande protagonisten. Lillasyster Monika vill frossa i allt vad livet kan erbjuda som en riktig hedonist. Hon varken kan eller vill göra val med tanke på risken att gå miste om något annat. Hon är otålig, impulsstyrd och självupptagen. Smart och dum. Genom hennes modus gestaltar och diskuterar Marstein mänsklig ontologi; vad det innebär att leva som människa, åldrande kvinna och sexuell varelse, partner, syster, vän och mamma. Det är inte väldigt humoristiskt, inte otroligt smart, inte fräckt eller humanistiskt varmt heller, absolut inte sentimentalt eller navelskådande, så vad är det då? Perfekt!

Marstein fångar det ovanliga i vanligheten. Hon gör det obekvämt för läsaren, jag känner mycket för och med och mot Monika och hennes anhöriga. Det är intensiv läsning, samtidigt väldigt komfortabel på grund av textens lättillgänglighet. Prosan flyter lätt men tullar aldrig på komplexiteten, detaljerna är lagom många, mitt intresse är på topp från början till slut. Marstein ställer inga frågor, ger inga svar och bjuder inga moralkakor. Hon gestaltar liv, som en riktig belletrist. Jag lär mig saker.

Det händer inte mycket. Mest handlar det om kärlek och relationer, att som kvinna försöka ta makten över sitt eget liv. Marstein imponerar stort med sin psykologiska klarsyn. Hon vågar skriva om föräldraskapets känsligaste problem; barn och övervikt, tristess, kontrollförlust, när ens barn är elakt och besvärligt. Marstein sätter ord på många grejer som jag liksom har snuddat vid men inte formulerat. Man kan vara invaderande omsorgsfull. En skilsmässa är kanske inte problematisk för barnen förrän en förälder bli nykär och galen vilket gör barnen till oönskade hinder. Missförståndet med en gåva som blir något man tar; när vuxna barn överlåter ansvaret för sina barn till mor- eller farföräldrar som en kärlekshandling, men den äldre generationen uppfattar det som ett arbetsamt krav.

”Jag föreställde mig mamma säga: Jag har alltid älskat er som ni är. Jag har aldrig tänkt så mycket på era prestationer. Jag har aldrig haft förväntningar ni inte har infriat. Jag har aldrig varit riktigt besviken eller riktigt orolig över någon av er.”

Monika, född 1960 – livskonstnär, eller precis tvärtom? Hon är 13, hon är 27, hon är 50 och alltid (o)lyckligt kär eller bara (o)lycklig? Vi följer henne in i varje ny relation som börjar med glädjerus, vin och sex på udda platser för att snart övergå till tysta måltider med fryspizza och sen gräl. Hon inser att hon gått från något dåligt till något sämre och det blir ytterligare en separation. Hon hittar inte balansen mellan att ge och ta och hon verkar aldrig bli riktigt vuxen. Avvisningsångesten leder henne in i nya relationer gång på gång.

”Han ser på mig som om jag vore ett barn som vill ha tröst efter att ha förstört sin egen födelsedag, men nej, dessvärre, det där barnet kan inte tröstas, det är ohjälpligt. Han fortsätter bort på Grensen, en våg av förtvivlan far genom kroppen, och sedan en ny våg, och en till.”

Det är som att hon inte kan få till stavningen av den kära leken. Antingen är det något som fattas som i kälek. Eller skriver hon kärrlek med ett extra R för Roar, den gifta otillgängliga älskaren som är 19 år äldre. Roar är beviset för att begräsningar tillför människan något. Att ha tillgång till allt jämt gör oss inte gott. Det är väl genomgånget i kulturen hur begränsningar i kärleksrelationer (som i att behöva smyga med sin kärlek) kryddar. Personligen är jag mer traditionell som föredrar att begränsa mig till en partner. Så här långt.

”’Men skulle du vilja ha tillbaka honom?’ säger hon. ’Om du kunde?’
Jag nickar, skakar på huvudet, nickar igen.”

Men vem är jag (”bara” 44) att döma Monikas livsval och frihetsivran? Jag vet inte om det är hennes styrka eller svaghet som gör att hon inte lägger sitt eget liv i en annan persons händer. Jag ska aldrig lämna dig kan innebära att jag inte vågar lämna dig eller att jag inte vill. Det kan finnas något klaustrofobiskt och låst i relationer, kanske framförallt för kvinnor, detta får Monika se på nära håll hos sina föräldrar. På vissa sätt påminner den motstridiga Monika om kärleksmissbrukaren Lucy i Fiskarnas tecken. Är det tragiskt att bli ensam kvar i berg-och-dalbanan när kompisarna en efter en kliver av? Utseendemässigt lyckade människor som kan välja och vraka mellan partners borde kanske njuta av förälskelsens sötma gång på gång så länge det är möjligt. Vem vill inte plocka russinen ur livets kaka? Bara de då avstår från att skaffa barn. Men även snyggingarna bli rynkiga och sladdriga i hullet.

”Vad är det jag vill ha? Jag visste inte hur jag skulle göra mig själv lycklig eller ge mig själv ett så bra liv som möjligt, jag kände att jag hade missat något verkligt stort i livet, eller att jag oavbrutet missade något, att jag inom mig hade förmåga till mycket starkare känslor än jag hade gått genom livet och känt.”

Uff! Det snurrar i pallet. Jag tänker så att det knakar på livets olika faser och livsval. Marstein får mig att ifrågasätta allt. Är i själva fallet de som röker lyckligast eftersom de har förmåga att tränga undan oron? (Monika är rökare.) Dö ska vi ju alla ändå en dag. Att vara rökare är på sätt och vis att leva i nuet. Att leva i nuet är att inte spara barnens teckningar eftersom man inte kan föreställa sig att tiden går. Att leva i nuet är att inte planera för framtiden. Att leva i nuet är att ha sex med grannen istället för att gå in till sin man som kanske är en god vän men inte spännande. Det kan i sin tur leda till skilsmässa. Att leva som skild är att leva med barn som längtar efter – eller skäms för att hen inte längtar efter – sin andra förälder.

”Så mycket tid jag har gjort av med under årens lopp, med all min intellektuella och emotionella insikt, all kunskap och erfarenhet, på att tänka mig fram till exakta sanningar om mig själv […] Jag har sökt mig fram, hittat eller följt ett intrikat mönster, men i samma stund som tankarna faller på plats, rationella och lättbegripliga, är det bara banala, generella sanningar som alla känner till och som kan gälla nästan vem som helst. Som: Jag längtar efter att bli sedd, efter uppmärksamhet, men när jag till slut får den vill jag ändå inte ha den. Och: Det var först när jag såg mina föräldrar bli sjuka och dö som jag förstod att det även skulle hända mig.”

Marstein skriver in sig i mitt hjärta. Det känns som att jag har fått en ny vän.