Jag är visst någonting av Ida Ali Lindqvist

När jag i egenskap av god man träffade en aktiv och några före detta Hasselamedarbetare blev jag chockad av deras enormt aggressiva framtoning. De verkade se ner på ungdomarna och vägrade ha förståelse för oro eller andra bakomliggande orsaker till dåligt beteende. (Det blev några brev till deras chef från mig.)

Lo Kauppi, som varit placerad på Hassela, gjorde en teateruppsättning om sina upplevelser. Ansvariga svarade på kritiken att det inte gällde deras behandlingshem Franshammar. Ida Ali Lindqvists berättelse om åren på 90-talet som hon tillbringade på behandlingshemmet i Hälsingland utspelar sig bland annat på just Franshammar.

Det är en skrämmande berättelse om hur utsatta unga vuxna tvingas stå ut med kränkningar, tillmälen, hjärntvätt och pennalism. Idas berättelse stödjer Kauppis och andra vittnesmål.

Boken är en riktig bladvändare. Ida berättar med ett ärlighetsuppsåt som jag uppskattar. Hon framställer inte sig själv som ett renodlat offer, inte heller som hjälte. Lite hackigt skriven, inte så att det är svårt att hänga med men det inverkar på läsflytet. Vi slängs in i och ut ur situationer lite för hastigt för att hinna nå ner på djupet. Jag tycker mig känna av att det är en journalist som skrivit.

När Ida dödar myror tänker jag på Mansfields novell Flugan och hur man kan avleda sin själsliga smärta genom att överföra den på andra. Myror, flugor eller nykomlingar. Hasselapedagogiken innebär att de placerade ungdomarna själva ska medverka till pennalism vilket minskar risken för ifrågasättanden och senare anmälningar. Det krävs mod att våga berätta vad man utsatts för, än mer för att berätta vad man utsatt andra för.

Vad vuxenvärlden ska göra för ungdomar som förstör sitt eget liv genom att missbruka, skolka, skada andra eller sig själva vet inte jag. Men jag vet i alla fall vad man inte ska göra. Hasselas metoder som går på tvärs med samhällets övriga värdegrunder är häpnadsväckande. Syftet tycks vara att bryta ner personer genom mobbing. Istället för att uppmuntra unga människor att känna efter vad de själva vill och känner, ska man enligt hasselapedagogiken apa efter maktmissbrukande ledare utan att ifrågasätta. Censur råder. Skvallermentalitet uppmuntras. Gruppen mot den enskilde verkar vara ledordet tillsammans med kamratfostran och management by fear. Genom att kränka de nytillkomna kan man själv stiga i rang.

Hassela har nu 2021 fått sina tillstånd indragna på alla platser utom i Skåne, och där bedrivs bara öppenvård. Berättelser som den här är av stor vikt för att mota bort den här typen av destruktiva metoder.

Vad som också är skrämmande är att vissa ungdomar ”hamnar snett” trots att de har sunda vuxna som älskar dem. Hjälp!

Tack Norstedts!

Lämna ett svar