Skärvorna av Bret Easton Ellis

Expositionen placerar mig i Beverly Hills skenbild, plötsligt är jag en i gänget med Dylan (min favorit) med flera. Att vara en av de rika och balla posörerna i åttiotalets Los Angeles vid 44 års ålder är.. inte bättre sent än aldrig. Folk är så vackra att man enligt berättaren ”smälter inombords”. Det är kåthet och kokain, exklusiva poolapartyn och hembiträden, lyxbilar, valiumdimma och fest till tre på natten.

Men ”tyvärr” kastas jag ut ur Beverly Hills och diegesen redan efter ett tiotal sidor. Snart inser jag att Skärvorna är ett skolboksexempel på när en författare försöker dölja sin oförmåga till skrivkonst och gestaltning och istället använder sig av chockerande, sexuella och våldsamma scener för att hålla läsarens intresse vid liv. Det fungerar sannerligen inte på mig.

Att läsa Skärvorna är som att kissa med stånd. Det är inte roligt för någon.

Min magkänsla (och Lina Wolff) har varnat mig för Bret Easton Ellis, inget med American psycho lockar. Men så blir jag varse att han inte är heterosexuell och jag bestämmer mig för att ge honom en chans. En författare som har så många beundrare måste ju ha något att komma med, tänker jag felaktigt. Något mer än att sex inte måste höra samman med kärlek, att klasskillnader suger och leken med en autofiktiv opålitlig berättare. Det räcker ingenstans.

Att läsa Skärvorna är som att prata med en full person när man själv är nykter.

Berättaren i Skärvorna påminner på flera sätt om författaren. De båda heter Bret, är del i Brat Pack, nu 50+ (och borde alltså ha tappat intresse för den översexuella pubertala tiden kan man tycka), och var i ungdomen tillsammans med tjejer (Debbie Schaffer) men var med killar i smyg. Berättelsen utspelar sig fyra decennier tidigare när Bret var sjutton år. Med tanke på att det är en till åldern mogen man som skrivit boken är den generande ytlig. En (enda) vettig sak som han återkommer till är hur oskyddade barnen är som börjar köra bil redan som sexton. Det är för tidigt att leva ett nattliv långt från föräldrarna. Men de här ungdomarna hade förmodligen ändå inte blivit hämtade av sina föräldrar som har fullt upp med sina karriärer, otrohetsaffärer, missbruk och resor.

”Ett välkänt faktum: Debbie Schaffer var den sexigaste tjejen på Buckley – hon var inte en klassisk skönhet av samma snitt som Susan Reynolds utan den sortens fantasi som killar runkar till, drömmer om att få se naken, få knulla med. Hon var Penthouse, en Vargasbrud, omslaget till Candy-O, hon var tonårskillarnas ideal, en porrstjärna, att få henne skulle ha varit fantastiskt för vilken kille som helst, till den grad att jag var övertygad om att någon skulle ha kunnat mörda i testosteronstint raseri bara för att få henne en enda gång, kunna inpränta minnet av det enda knullet i hjärnan och på så vis rädda sitt patetiska liv och ge det en mening.”

Att läsa Skärvorna är som att vara i ett brutalt datorspel där allt styrs av den rosa ”roliga spaken”. Jag längtar till game over.

Bret själv är som en energitjuv, jag avskyr att hänga med honom. Han har allt han behöver (förutom tro, hopp och kärleksfulla närvarande föräldrar) men istället för att tänka en enda liten tacksam tanke tillåter han sig att blomma ut i sin nihilism. Han är oförmögen att se skönhet, allt omkring honom blir fult och jag undrar vad vi ska kunna ha för hopp om människor som genomgår krig, våldtäkter, sjukdomar och förluster när han ser sig som det största offret för ”att han inte bryr sig om något”.

Skärvorna är bortskämdhetens bibel.

Jag har en stark förutfattad mening om amerikansk litteratur, att den är ytlig och packad med överflödiga namn på överflödiga produkter. I Skärvorna stämmer detta allt för väl, hela boken överflödig. Istället för ”hemma” skriver han ”huset på Mulholland Drive”, karaktärerna – även de närmsta – omnämns ofta med för- och efternamn, bilars och butikers namn skrivs ut, glassen refereras till som Häagen-Dazs. Jag kunde inte bry mig mindre om att jeansen är från Calvin Klein, väskan från Gucci och glasögonen från Wayfarer. Även när det kommer till populärkultur, som borde vara av större intresse än produkter, är det alldeles för mycket namedropping.

”Men jag satte på mig solglasögonen och började gå mot min 450 SL. En bit bort såg jag Toms Corvette och Ryans Trans Am stå parkerade..”

Att läsa Skärvorna är att dö en smula.

Det här är alltså en fruktansvärt seg skräckroman som inte är spännande och som frossar i våld och porr, om rikemansungar som mest påminner om bedövade zombies. Det är en enda lång raksträcka mot när seriemördaren Trålaren och Bret ska träffas. Och när de träffas blir det ännu tråkigare. Men det är inte bara temat, explicita beskrivningar och platta karaktärer som stör mig. Språket är erbarmligt upprepande och ointressant. Ordet narrativ överanvänds i en utsträckning som får mig att skratta (avmätt förstås). Det som först sägs i dialog upprepas i texten efter. Exempel: när några som är kära kallar varandra ”baby” i dialogen förklaras i texten efter att nu har de blivit så kära att de kallar varandra ”baby”. Kaka på kaka på kaka..

Bret Easton Ellis ”gör sig inte till för läsaren”, men det borde han göra.

Jag är proppmätt efter alla kakor. Men jag fortsätter att läsa om onanivanor och om rosa rövhål. Inte bryr jag mig om vem Trålaren är, huruvida Bret genom att berätta om andra egentligen berättar om sig själv. Hans blaserade tilltal gör mig alltmer avtrubbad. Det är som att jag bit för bit släcks ner. När slutet så äntligen närmar sig försöker jag uppbåda någon slags hjärnverksamhet och fundera på vad läsningen säger mig.

.

.

.

Tyvärr inget. Men så var ju allt en dröm också. En jävla mardröm.