Det andra namnet (Septologin #1-2) av Jon Fosse

Det andra namnet anges som del ett och två av en septologi om sju. Och här mina vänner, gäller det att skärpa till sig.

Inte för att den är svårläst eller trög. Språket är lättillgängligt. Orden är enkla, upprepande, de flödar fram utan punkter i en mestadels vardaglig monolog. Inte heller är diegesen svår att hänga med i. Det är konstnären Asles tankar vi läser. I skarven mellan modernistisk och postmodernistisk stil varvas händelser, tankar, minnen och protagonistens samtal med främst sig själv. Vi kommer in i berättelsen när Asle står och beundrar sin målning som med ett lila och ett brunt streck bildar ett andreaskors.

Asle tycks utseendemässigt likna författaren och är liksom honom katolik. Han har en vän, som också heter Asle, som ser likadan ut och som också är konstnär. Vännen är gravt alkoholiserad, protagonisten Asle har kommit ur sin alkoholism. Det står öppet för läsaren att tolka huruvida det faktiskt finns två Asle eller om det är en spegling, en skugga, ett liv som har varit, kommer att bli eller kunde ha blivit. Fast kanske vill Fosse egentligen att vi ska försätta oss bortom tid och rum, där ingenting tillhör det förgångna och ingenting kommer att bli, allting är. Han upprepar att gud är och allt är gud. Andreaskorset med dess två linjer som korsar varandra skulle kunna stå symbol för hur Asle nummer ett och Asle nummer två relaterar till varandra i någon slags dubbelexponering.

Här finns en granne också, Åsleik. Han är den enda person som Asle utan att känna sig obekväm kan bjuda in i sitt hem. Åsleik är fiskare likt Jesu lärjunge aposteln Andreas. Han för in berättelsen på vänskap, omtanke och mänskliga relationer. Läsaren får ta del av vad Asle tänker och känner och vad han väljer att säga högt till Åsleik. Människan kan välja att sätta ord på och släppa ut vad som försiggår inombords, eller att låta bli. Märkligt, eller tursamt nog har både Asle och Åsleik (som inte är religiös) varsin slags relation med en kvinna vid namn Guro (Gudrun eller gud).

”och så ser han på detta sitt eget vis ner mot golvet och när Åsleik tittar ner på det sättet är det som om han inte tittar ner, utan som om han tittar upp, som om han ser alltsammans, som om han ser ett stort sammanhang utan att vara på det klara med det och då lägger det sig nånting över hans ansikte, ja det är som om han plötsligt faller ut ur denna onda värld och in i en glänta av ro, av stillhet, av ljus, ja av lysande mörker”

Det kluriga här är vad Jon Fosse vill säga, och vad jag säger till mig själv när jag läser boken. Och inte att förglömma, vad som inte sägs. Jag tror att Fosse vill, och det lyckas han också med, försätta läsaren i ett slags meditativt tillstånd som liknar Mäster Eckarts budskap om att man måste sluta ögonen för att kunna se, ljuset som lyser i mörkret. Kant hävdade att människans kunskapsförmåga är begränsad, de eviga frågorna om viljans frihet, själens odödlighet och guds existens kan aldrig besvaras i den fenomenella världen. Den noumenala (transcendenta) världen menar Kant – och som jag uppfattar det också Fosse – blir trons och förhoppningarnas domän. Genom avskildhet, ro, koncentration och gudshängivelse bör man försöka tömma medvetandet på innehåll för att aktivera en ”gnista” i själen. Eckhart talade om den gudomliga människan, homo divinus, och om den gudomliga gnistan som lyser i varje människas själsgrund. Asle målar bilder för ”att få ur bilderna ur huvudet”, ur sitt medvetande. Precis som Asle med sina bilder vill få fram ljuset (tända gnistan) i mörkret vill Fosse få fram det osynliga i det synliga. Det här är en roman om själen (nous), medvetandet och det transcendenta. Konsten fungerar som en dörr in till den noumenala världen, bortom sinnena, kunskap a priori. Därför skriver han kanske att man kan titta på en tavla och den ser in i en själv.

Glädjande är det att Fosses kvinnliga karaktärer får tillhöra det stora komplexa världsalltet.

Det här är en helt fantastisk stor och vacker roman som går snabbt att läsa trots sina 477 sidor men som gör ett bestående avtryck. Jag älskar den religiösa, materiellt nedtonade och samtidigt moderna romanvärld som Fosse skapar. Den står i skarp kontrast till de borgerliga relationsromanerna som ligger högt i kurs i vår tid. Det andra namnet är både spännande och givande om än lite väl tjatig med alla upprepningar.

Tack Albert Bonniers Förlag!

(Om några timmar får vi veta om Fosse får Nobelpriset i år (2021) eller om det kanske blir Jamaica Kincaid som jag hoppas på. Mitt tips är i alla fall att reservera den här boken på biblioteket innan klockan ett.)

P.s. Har nu också läst del 3-5 Jag är en annan. D.s.

P.s.2. Han fick Nobelpriset 2023.