I vad som liknar dagboksanteckningar delar Olivia Bergdahl med sig av sitt år 2020. Det var pandemi med restriktioner, hon var gravid och hon fick cancer.
Hon skriver i dialog med/till sitt ofödda barn om saker hon vill att barnet ska veta om henne, könsroller, feminism, rasism, normer, orättvisor, samhälle, politik med mera. Barnet driver texten framåt genom att ställa mer eller mindre förnumstiga frågor till berättarjaget.
Jag läser de första hundrafemtio sidorna med ganska svalt intresse. Att berättaren riktar sig till ett ofött barn brukar vara ett berörande grepp, men jag blir inte speciellt drabbad. Jag slås av hur otroligt naiv en blivande moder kan vara, jag var själv just så. Nu som bekymrad tonårsmamma med känslan av misslyckande och cynism ständigt närvarande blir jag nästan provocerad av Bergdahls hoppfullhet. Vänta du bara till romantikens höga luft skingras och du står i ett regn av småspik, tänker jag. Det är väl bra att Bergdahl är tydlig med var hon står politiskt men det gör texten platt. Språket är ibland snyggt och poetiskt, men oftare vill jag kalla det knäckprosa. Hon delar med sig av för mycket men inte något komprometterande. Hon är kanske för lycklig och privilegad för att det ska bli spännande att läsa om. Men sen. De sista hundra sidorna, i samband med att dödsskräcken gör sitt inträde, dras skruvarna åt och jag in i mellan dem.
”Döden är att nästan hinna fram. Den vanliga stressdrömmen, snart går tåget, jag måste hinna, att springa genom stan, genomsvettig, har jag glömt nåt, jag har glömt nåt viktigt, så på perrongen inse: jag hann inte. Jag kom inte längre än så här. De åker nu, utan mig.”
Tack Ordfront!
Senaste kommentarer