Ensam i Berlin av Hans Fallada

Elise och Otto Hampel hette två tyskar som via vykort agiterade antinazism under andra världskriget. Om dessa hjältar intensivskrev Hans Fallada (1893-1947) närmare 700 sidor kort före sin död. Jag har varit som bergtagen av detta mästerverk, uppläst av Reine Brynolfsson och översatt av Knut Stibbendorff och Per-Lennart Månsson. Alla inblandade förtjänar stor eloge.

Den här fantastiska romanen har allt jag kan önska. Det känns fel att försöka förklara att språket är bra, dialogen realistisk, karaktärerna komplexa och så vidare. Den är större än summan av delarna. Den tjänar som receptor för mitt litterära begär. Men jag vill försöka ändå. Ensam i Berlin är dramatisk, fruktansvärt hemskt förstås men också rolig, den säger mycket om människans väsen och får läsaren att se det okända i det kända. Det är en verkligt humanistisk roman som främst fokuserar människorna och genom dem gestaltar vad som pågår i Tyskland vid den här tiden där ena halvan av befolkningen går och lurar på den andra. Luften stinker av svek och ingen kan lita på någon annan. Fallada lyckas skriva om människor inklusive kvinnor så att de lever upp och drabbar mig utan pardon.

Det här är en bok jag rekommenderar alla att läsa. Jag kan verkligen inte komma på någon som inte skulle uppskatta den.

Gräsrötterna heter här Otto och Anna Quangel. Palindromparet förlorar sin son lill-Otto som stupar i kriget. Efter det träder de ut ur partiet och börjar skriva korten. De tillhör arbetarklassen, är intelligenta och de är varandras bästa vänner. Otto ser ut som en fågel eller en förbrytare, det älskar jag och det verkar författaren också göra för han återkommer till det igen och igen. Men det gör inget. Ensam i Berlin har ett rikt persongalleri och visst kan man nog uppfatta somliga av karaktärerna som tillspetsade, men inte heller det är negativt när Hans Fallada skriver. Han har mig helt i sitt grepp och där hade jag kunnat bli för evigt tror jag. Det känns som att jag aldrig kommer att glömma Anna och Otto.

Som person hade Hans Fallada eller Rudolf Ditzen det svårt, vad det verkar. Jag tycker mig känna hans förtvivlan och skuld i frågor om moral, gott och ont, vad man kan kräva av en människa angående motstånd. Är den tysta massan lika skyldig som initiativtagarna?

”- Jag tar väl inte någonting ifrån någon annan människa om jag lever ett lyckligt liv?
– Visst fan gör du det. Du tar söner från deras mödrar, äkta makar från deras hustrur, pojkvänner från deras flickvänner. Så länge du ännu utan motstånd låter dem bli nedskjutna i tusental så länge du inte rör ett finger för att få slut på dödandet. Allt detta vet du mycket väl. Jag undrar rent av om du inte nästan är väl så brottslig som alla brunskjortade nazister.”

Här finns naturligtvis också väsentligheter för oss i modern tid att lära av.