Hej och välkommen till dålig stämning. Du har landat i ”tredje-världen-geggan” som en av karaktärerna i den här ambitiösa debutromanen kallar det, mer specifikt en textilfabrik i Vietnam. Doften av pengar och makt har väckt det slumrande odjuret i människan. I ljuset av den globala kapitalismen blir det tydligt att moral är något relativt. Huvudkaraktärerna är idel män som beter sig mer eller mindre illa, de säger saker som ”tiotusen dollar åt fittan” och skrattar åt en bilolycka. Jag orkar nästan inte ta mig igenom den.
Vi får redan från början veta att Magnus (från Sverige) ska svika den franska, vulgära ”affärsmannen” Harnois och på slutet får vi veta hur. Här finns också Pamu från Sri Lanka. Via dessa rollfigurer uppfattar jag det som att Jonas Rydin vill skildra öst och väst både inifrån- och utifrån. Det är djärvt av författaren att ikläda sig en srilankes inifrånblick, kanske skulle det varit bättre att bara fokalisera Magnus? Finalen och hur den knyter an till början är en av grejerna jag gillar med Världens åttonde underverk. Jag älskar andemeningen och att Rydin försätter läsaren i obekvämt möte med girighet och exploatering. Temat om hur väst och öst förhåller sig till varandra avseende människor, affärer, status, arbetsvillkor, sexism, löner, korruption är angeläget och intressant. Jag vill poängtera att det här är en välkomponerad och gedigen debut.
Problemet är att jag känner ingenting. Det är för lite gestaltning och för mycket ideologi och teori (=”mansbok”). Dessutom tycker jag att det är jobbigt – på ett dåligt sätt – att läsa om vidriga vita män som grisar runt (jämför Björnjägarens döttrar). Stämningen vill nog vara cynisk a la Michel Houellebecq, men jag saknar humorn och den träffsäkra prosa som han gjort sig känd för. Jag blir äcklad och förbannad, jag bryr mig inte om hur det ska gå för karaktärerna och jag vill bara att den för långa boken ska ta slut.
”Att man kunde tillbringa en hel dag i den här lokalen föreföll obegripligt. Det enda skydd han sett var små öronproppar som arbetarna bar hängande om halsen istället för i öronen.
De hade fortsatt in i nästa lokal, stor som en fotbollsplan med långa rader av jättelika, ångande maskiner som krympte och färgade vävarna. På flera ställen var det pölar på golvet och i luften låg en stickande hetta som kliade långt ner i halsen.”
Kommer jag fortsätta handla kläder på H&M efter detta? Antagligen. Jag är inte mer än människa och det är sannerligen inte något att skryta med.
”Människor vände bort huvudet i rätt ögonblick.”
Senaste kommentarer