Välj mig av Sofia Rönnow Pessah

”Mathilde, känner du någon som inte gått på universitet?
Även om jag räknar in ytliga bekanta dyker inget namn upp. Jag är på väg att säga namnet på mina föräldrars städerska, men inser att Malik nog inte skulle tycka att hon räknas. Dessutom har jag glömt hennes namn.”

Mathilde är en högpresterande borgarbracka som i denna samtidspekoral representerar högern och dess bristande kunskap om människan och villkor som hör samman med strukturella normer och förutsättningar. Hon kallar sig liberal, liksom hennes ”pojkvän” (snarare pojkfiende) Love. Hon är AT-läkare och hon personifierar NPM.

Välj mig börjar otroligt starkt och jag känner att en lika fin läsupplevelse som Välj mig stundar. (Vi får dessutom träffa Sonia igen.) Sofia Rönnow Pessahs huvudkaraktär är till en börjar realistisk och satiren med vilken hon skrivs fram träffar mitt i prick. Jag hittar mitt unga jag i den naiva och drivna Mathilde och mitt äldre jag i den psykiskt utmattade. Hon kommer fram efter att hon börjar volontärarbeta med syfte att förbättra sitt CV. Romanen är nutida, samhällskritisk, smart, kul och dessutom mycket bra uppläst av Sissela Benn.

Det är med ambivalenta känslor jag upplever 2015 igen, kraftansträngningen och hoppet som faller till marken som en sten. Flyktingar som lider helvetets kval och en statsminister som utlovar öppna gränser – för att sedan ändra sig. Jag upplever att polariseringen som förvärras då river upp en skrämmande bred klyfta mellan människor och det är inte bara invandring man ska förhålla sig till utan friskolor, surrogatmoderskap och annat oknytt som enligt mig inte borde vara en del av svensk politik. Jag uppskattar att författaren försöker rodda i detta och jag älskar att hon gör en djupdykning i de som är spelets regler för en ambitiös kvinna som vill engagera sig i livet. För hur ska man kunna glöda utan att brinna upp? Är anpassningsstörning verkligen en störning hos individen eller vittnar diagnosens vanlighet inte snarare om ett stört samhälle?

” -Vad gör hans mamma?
-Hon är undersköterska. Jag menar, det är ett jättebra jobb. Men det är inte svårt. Det kräver knappt någon utbildning.
-Inte för att vara oskön men det är hennes eget val. […] Vi bor i Sverige, det är inte som om undersköterskor svälter.”

Jag som vänstermänniska njuter av Mathildes uppvaknande om hur det egentligen ligger till med ”godhetsknarkandet”. Det är kul och jag skrattar rått när hon slår till marken, tills det tyvärr inte är kul längre. När hon släpper taget om sitt nyliberala jag och den så kallade utvecklingen kommer har romanen också släppt taget om mig. Trovärdigheten är som bortblåst, humorn likaså, det känns tillrättalagt och sen händer typ det som hon själv kritiserar kulturarbetare för att göra; appropriering av lidande.

”I exkluderande östermalmslägenheter kan man visa det tilldragande med övergrepp istället för vaginala skador och PTSD. Seriöst, vem bryr sig om estetiken när en människa blir våldtagen? Om tanken är att filmen inte handlar om en faktiskt våldtäkt utan en metaforisk våldtäkt eller vad man ska säga, är det ännu mer sinnessjukt. Att appropriera riktigt lidande för att man inte kan sätta ord på sina egna små problem. Vem ser på det här? På en kulturbiograf på stureplan.”

Slutet är på tok för mycket vilket är väldigt synd på en sådan bra första halva, kul idé och i övrigt fint skriven historia.

Kommentera