Sommarsorger av Nina de Geer

Martin kommer hem och är snäll till villan i Bromma och till Agnes – en priviligierad kvinna låst i ett äktenskapligt skruvstäd. Körsbärsträden står i försommarskrud, dess prunkande grenar packade med knoppar som spränger av kraft och vitalitet, står i skarp kontrast till Agnes känsloläge – trots att hon övat ett helt liv på att krympa ihop det som känns.

Nina De Geer driver podden Debutera eller dö och är nu äntligen själv utgiven på Ordfront förlag. Enligt egen utsago bollade hon fram och tillbaka med Albert Bonniers först, skrev om manuset i flera omgångar enligt deras begäran för att sedan bli refuserad. Konstigt! Jag tycker det här är en strålande debut.

Det som imponerar mest på mig är hur väl författaren lyckas bygga upp en stark och tungsint stämning. Redan den paradoxala titeln konnoterar en bitterljuv känsla, för att inte tala om bokomslaget. Som att få upp förförande bubblig champagne i näsan. De Geer tar hjälp av körsbärsträden som en slående kuliss. Att de bara kan blomma så vackert ovan jord även om rotsystemet är marinerat i smuts. De sötsliskigt rosa kronbladet framstår nästan som påträngande i sitt plastiga uttryck. De borde dofta kväljande sött om saker var som de såg ut. Att läsa Sommarsorger är att vara den som när hon tittar på det vackra, ser det som är fult. Den som ser tanniner och mjölkprotein istället för bourgogne och kittost. Den som ser sanningen.

”Till och med sättet han torkar av köket efter middagen är överlägset hennes. Han gör det sjungande och i stora svepande drag innan han fyller klart vatten i kaffebryggaren. Att mata den på kvällen är ett av många knep hon tagit efter Martin sen småbarnstiden.”

Här skimrar vemodet just som i Tjechovs pjäs Körsbärsträdgården och det handlar som den om rädslor för förändring och medelklassens ökade kapitaltillgångar. Författaren sätter ord på vår tids övre medelklass osmakliga lyxleverne som bildar en putsad yta med sommarsallader, bubblande drycker, vältränade kroppar och dyr inredning men under fasaden finns sorg, missbruk och trauma. Här leker hon med sin egen bakgrund; Hennes pappa Carl Johan De Geer hade en hemsk barndom trots att han växte upp rik på ett slott. Agnes namn som ogift var von Vrigt och hennes mamma växte också upp på ett slott. Vi får omväxlande ta del av Agnes barndom och hennes leverne i nutid. Hon överväger skilsmässa, men vill absolut inte förstöra sina barns barndom och klarar kanske inte att bryta sig fri från trygg ekonomi, lyx och konsumtionsvanor.

Det här är en glödande litterär uppgörelse med dagsaktuella orättvisor som drabbar människor på grund av kön, klass och nationalitet. Att år 2022 läsa en realistisk roman som handlar om hur flickor görs till Lolitor och möjligheten till räddning är Noras klaustrofobiska dockhem gör mig rasande. Jag är djupt tacksam för att Nina De Geer vägrar blunda för orättvisor, pedofilnorm och sjuka mäns beteenden. Den här romanen kan bidra med feministisk kunskap nödvändig för att kvinnor ska sluta döma varandra på fel grunder, för att döttrar ska sluta kasta sina mammor till vargarna, för att få upp ögonen för medberoende och skadliga normer.

Däremot önskar jag att texten var lite mer sparsmakad och med lite fler luckor. Jag tycker det är lite övertydligt, lite förutsägbart och att det finns några onödiga upprepningar (exempelvis grannarnas inredning med bokstäverna Carpe diem och Lycka). Annars är det bra spänst i språket.

Romanen börjar och slutar med noll i en loop som tycks gå runt likt timvisarna kopplade till ett urverk och det är en väldigt fin symbolik för livets faser inte minst för Agnes. När jag har läst den sista meningen bläddrar jag genast fram och börjar från början igen.

Lämna ett svar