Det här ett modigt projekt vars ide får fem stjärnor av mig, men som roman imponerar den inte. Litteraturredaktör Lina Kalmteg menar att Anna-Karin Selberg kan skriva, men inte på ett sätt som tilltalar mig.
Selberg var en av arton kvinnor, hon anmälde Jean-Claude Arnault (”kulturprofilen”) som dömdes för våldtäkt. Utsidans klass är berättelsen om hennes liv, som offer och målsägande men också uppväxten och vardagen som mamma. Det är beundransvärt att hon håller sig från den smutsiga hämnden (till skillnad från Wallin, Frostensson och Virtanen) men å andra sidan brinner det aldrig till här.
Det visar sig att jag egentligen inte är speciellt intresserad varken av Akademien eller Selbergs liv. Jag snarkar mig igenom häxor och gengångare, sekter och kulturelit, psykoanalys och särartsfeminism och en ohemul mängd namn. Uppväxtskildringen är trist, springrundorna meningslösa, parfymallergier och andra vardagstrivialiteter tränger undan det som kunde varit en berättelse om människans förmåga att resa sig och skipa retrubitiv rättvisa samt hur vissa gör allt för att rädda sitt eget skinn. Tyvärr kan varken erfarenheter av mäns våld mot kvinnor eller det att hon möts av en arg omgivning som negligerar och försöker tysta ner henne väcka mig ur min blaserade känsla. Det är inte mycket här jag gillar att läsa om och prosan finner jag ojämn och vulgär. Därtill är boken åt helvete för lång (nästan 600 sidor).
När och vad hon handlar på Seven Eleven är ointressant av en kaliber som får Ulf Lundells vardagar att framstå som sprängstoff. Men värst av allt är det att hon felskriver att Ronjas mamma heter Unni!?! UNNI? Jag kan omöjligt ta någon på allvar som slarvar bort Lovis på det sättet.
Senaste kommentarer