Just som succén Shuggie Bain utspelade sig i prekariatets Glasgow (postthatcher), gör Unge Mungo. Berättelsen är även denna gång präglad av fattigdom, arbetslöshet, maskulinitet och våld. Mungos mamma är alkoholist och Mungo själv är femton år och homosexuell. På flera sätt känns det här som en fortsättning på föregångaren. Omständigheterna är lika olyckliga och Douglas Stuart är lika humanistisk och icke dömande.
Det är 1990, men det kan man inte tro. Precis som när Édouard Louis skriver om sitt utsatta Frankrike chockar Stuart läsaren med förlegade manlighetsideal, kvinnohat, homofobi, hedersvåld och vaktande av territorium bland annat i form av bråk mellan (manliga) katoliker och protestanter.
I Unge Mungo finns också ett thrillermoment som jag upplever som en gardering från författarens sida för att behålla läsaren intresserad. Jag gillar inte sådana tilltag.
Jag var inte stormförtjust i Shuggie och det är jag inte i Mungo heller. Det är lite för babbligt, händelsefokuserat, hemskt och övertydligt för min smak. Jag föredrar som William Wordsworth att känslan berikar handlingen istället för tvärtom. Det amorösa omslaget däremot, dra mig baklänges.
Senaste kommentarer