Vad kan jag skriva om en bok där allt redan står? (Allt står faktiskt redan i beskrivningen på baksidan.)
Tjuvlyssnaren börjar ganska starkt. Jag gillar språket och blir nyfiken på den 64-åriga ekonomen Karl-Gunnar Hammarkvist. Han berättar inledningsvis om sin barndom som osynlig och ensam. Jag uppskattar att han inte blev tokmobbad, att Maria Ernestam avhåller sig från ytterligheter.
”Mitt liv kännetecknades inte av svindlande höjder men i gengäld slapp jag dalarna.”
Karl-Gunnar Hammarkvist – det är så han tänker på sig själv – överhör ett samtal som gör honom besatt av en person som heter Mariana. Hon personifierar någon slags rödflagg för ett undanträngt minne han bär på. Det är själva plotten och den är tyvärr väldigt förutsägbar.
Det handlar om kärlek och ensamhet, bra ämnen i och för sig och eftersom prosan är välskriven har jag inga som helst besvär med att ta mig igenom dessa 141 sidor. Men mer än eskapism bjuder den här läsupplevelsen mig icke. Det kan likafullt vara gott nog.
1 kommentar
Jag läste för många år sedan en annan bok av Maria Ernestam som hette Alltid hos dig. Jag tyckte mycket om den boken och försökte mig på en annan av hennes böcker. Det gick inte alls! Hon är kanske litet ojämn? Så kom nu denna bok och jag blev väldigt nyfiken på den. Som du skriver, så har hon ju ett bra språk ( jag vet, en av de vanliga klyschorna, men här stämmer det verkligen), men historien blev konstig. Slutet var obegripligt. Hennes stil påminner om Håkan Nessers, men hans böcker brukar inte vara svåra att förstå.