Teatern av Jenny Andreasson

Jenny Andreasson var under åren 2010-2020 anställd som regissör på dramaten. 2016, åtta dagar innan premiär, ställdes hennes feministiska version av Hamlet plötsligt in. Media rapporterade att det berodde på regissörens sjukdom. Först 2019, när kraften från metoo-rörelsen lyft locket till tystnadskulturen dementerade Andreasson offentligt, hon menade att det var konflikter som utlöste en konstnärlig blockering och att teaterchefen bestämde över huvudet på henne att hon skulle sjukskrivas. Nu, 2022 finns Andreassons debutroman Teatern om hela saken.

Det här är en hämndbok! Texten tycks ha kommit ur ilska för att ge regissören upprättelse. Jaget i boken överensstämmer så vitt jag förstår väldigt väl med författaren och så finns det en massa personer runt om som styltigt kallas ”min nye chef”, ”äldste producenten”, ”chefsdramaturgen”, ”min scenograf”, ”regiassistenten” och så vidare. Det är framförallt teaterchefen Eirik Stubø och skådespelaren Khemiri Hamadi (Hamlet) som är placerade i skottlinjen. Resten förmår inte lösgöra sig från min periferi.

Jag är inte helt förtjust i hämndböcker som ligger så här nära sanningen faktiskt. Men allt är relativt. Det är givetvis bättre att skriva ner folk än att göra som Örjan Ramberg. Och vad ska konst annars komma ur om inte starka känslor? Jenny Andreasson lyckas dock med att skapa suggestiv litteratur när hon hämnas. Det är personligt, vemodigt och ibland lite roligt. Jag sugs in i berättelsen som bitvis är fint formulerad. Jag känner starkt för jaget som mår allt sämre. Romanen är en väldigt intressant och informativ berättelse om teatern som intim och hierarkisk arbetsplats. Boken är också en tydlig redogörelse för hur en person som arbetar för jämställdhet kan stöta på hinder.

”Jag vet inte, något i situationen fick mig att känna mig som Julia Roberts i Pretty Woman, utan hårsvall, utan långa ben.”

För det är ju uppenbart att regissörens försök att putsa bort den värsta mossan från gammalt klassiskt manus inte enkelt låter sig göras. Eller så här: det låter sig helt enkelt inte göras alls. Det är som att gå rakt in i väggen. En Hamlet kunde inte acceptera att Ofelia fick repliken ”att vara eller inte vara” och en manlig teaterchef ville inte ge sitt stöd. Detta resulterar i att alla förlorar. Alla utom vi läsare!