Det här är boken, när han börjar den, som kanske skall bli hans sista bok. Men som mer troligt är hans senaste. Niklas Rådström tillhör inte gruppen av vita manliga döda författare, men det var nära.
2017 får han diagnosen leukemi – ”blodets galenskap” – och påbörjar mångårig behandling med cellgifter och stamcellstransplantation. Från att ha tillhört de friskas värld går han över till de sjukas. Hans älskade fru finns bredvid som anhörig vilket betyder att de två inte längre delar samma värld. När han beskriver sin belägenhet skapar han i mig en känsla för sjukdomens ensamma plats. (Jag blir rädd och bokar tid till vårdcentral för att kolla upp mina leverfläckar.)
Som har inget redan hänt är en oerhört fin skrift om Rådströms erfarenheter av sjukdom och vård, barndomsminnen och filosofiska spörsmål om människans medvetande, liv och död. Det är en hoppingivande och stärkande skildring med kopiösa mängder klokskap. I hans behagliga prosa vilar jag, trygg. Rädslan lägger sig och någon slags acceptans infinner sig, (men tiden är redan bokad).
”Du bygger inte kryptan för att minnas den du förlorat. Du bygger kryptan för att minnas din förlust.”
Eftersom min pappa dog i leukemi förra året vill mina tankar hela tiden jämföra vården, sjukdomsförloppet, mediciner och biverkningar. Mitt sorgeår pågår fortfarande och jag tillåter mig att älta och processa vilket känns extremt lämpligt att göra i Rådströms sällskap. Han träffar mig på flera ställen då han skriver om faderslängtan, medmänsklighet och nyfikenhet.
”Jag tänker mig att grunden för all känsla av närhet till det levande är nyfikenheten. Utan nyfikenheten kan du inte bry dig om annat än dig själv. Utan nyfikenheten kan du inte tycka om andra. Nyfikenheten hör till dem av våra egenskaper som jag föreställer mig är minst utforskad. Kanske beror det på att många tidigt får lära sig att ett alltför nyfiket beteende är skamligt. Vi uppmanas redan som små att inte lägga näsan i blöt, att vi ska hålla oss på vår kant. […] Naturligtvis kan den nyfikne förirra sig i voyeuristens vattensjuka sankmarker i de stunder då nyfikenheten saknar skam och inte låter sig begränsas av tabun. Men den goda nyfikenheten tänker jag mig är knuten till en ljus livskänsla och i grunden vilar den på tillit och tilltro till omvärld och medmänniska.”
Och sen kommer slutet och då måste jag faktiskt gråta en skvätt. Glädjetårar!
Ett litet post scriptum bara för att han insinuerar att hans (kalla) mamma hindrat hans pappa från att träffa honom som barn, trots att det mesta i berättelsen tyder på att pappan inte var speciellt intresserad av att träffa honom. Jag vet naturligtvis inget om Rådströms föräldrar, men vill tillägga hur extremt vanlig jag tror att den uppfattningen/förhoppningen är. Att lägga skulden på mamman blir som ett skydd mot sanningen om en pappas bristande engagemang. Det finns pappor som inte får träffa sina barn, det finns också pappor som inte vill träffa sina barn.
Senaste kommentarer