Jag får be om ursäkt, det är väl knappast passande att så här mitt i semestern, på en naggande god lillördag mitt i juli, komma dragandes med ångestpalaver. Men här kommer det i alla fall, för den som har lust med det.
I västvärlden har vi nu grubblat och självreflekterat oss in i ett nytt paradigm. I terapins tidevarv är samtalets hälsoeffekter övervärderade. Vi tror att det är nyttigt att prata om och på så sätt bearbeta dåliga upplevelser, jobbiga tankar och plågsamma känslor. Det är inte en gång jag fått, eller hört andra få, rådet att söka upp en professionell samtalsterapeut. Det var först för några år sedan när jag läste Tjatter som jag förstod varför jag inte sällan mår sämre av att prata om jobbiga saker. Sedan läste jag Pia Callesens första bok Lev mer, tänk mindre om metakognitiv terapi (MCT eller MKT). Släpp ångesten, fånga livet är väldigt lik den första men med fler praktiska exempel från patientmöten.
Med metakognitiv terapi har vi alltså kommit hela varvet runt och psykologen utplånar behovet av sin egen profession. MKT visar att den snabbaste vägen ut ur ångest, oro, tvångssyndrom, depression med mera är att inte bearbeta. Callesen och andra MKT-anhängare menar att oro handlar om vanor. Vi som oroar oss gör det för att vi gör det, inte för att det är medfött eller för att vi varit utsatta för något speciellt. Tidigare behandlingar har handlat om att analysera ångestens orsak och prata om trauman från barndomen (psykoanalys), självreflektion med fokus på sitt inre och sitt mående, exponera sig för det som utlöser ångesten och bearbeta tankars innehåll (KBT). Men dessa beteende (som kallas CAS) kan i bästa fall ge kortsiktiga vinster och i värsta fall försämra problematiken.
”Låt lorten ligga, ju mer du pillar i den ju mer stinker den!”
Vi ska enligt MKT inte justera vårt eget nervsystem, psyket är självreglerande och stabiliserar sig självt om vi låter tankar och känslor vara. Det vi känner ebbar ut inom en vecka om vi låter bli bearbetningen (jämför pilla på ett sår).
Det är alltså inte tankar eller känslor som utlöser ångest, det är hur vi hanterar våra tankar och känslor som kan ge oss ångest. Att oroa sig lite lagom är att tänka sig för, att oroa sig mycket är en strategi som blir en destruktiv vana.
Man måste givetvis skilja på känslan ångest som är helt normal och som vissa till och med söker upp frivilligt genom att se skräckfilm eller åka bergochdalbana, och ångest som en psykiatrisk sjukdom. I krisperioder är det helt normalt att uppleva ångest. Den kommer successivt att minska med tiden om vi ser på tankar som hjärnans fisar. Släpp dem bara! Håll inte in dem, analysera dem inte. Låt dem komma och gå. Lämna dem i fred.
Jag förstår att magiskt tänkande (att man kan förändra världen med sina tankar) och oro för oron, (rädsla för att man man håller på att bli galen) är återkommande problem hos Callesens patienter. Hon påminner om att tankar inte kan få oss att ändra grundläggande syfte och värdegrund. Vi skadar inte med tankar. Tankar är alltså alltid ofarliga.
Metoden för att kunna styra hur mycket man vill grubbla och hänge sig åt sina tankar och känslor kallas ”losskopplad uppmärksamhet”. Callesen anger flera praktiska exempel på hur hon tränar med sina patienter. Exempelvis kastar hon papperstussar (som representerar tankar) på sina patienter som de först ska ducka för och sedan bara låta sig träffas av. Hon tar med patienterna på promenad och ber dem fokusera först på gula bilar och sen på vattenpölar för att bevisa att de kan styra sin uppmärksamhet och byta fokus. För det är vad det hela handlar, att vi ska rikta vårt fokus utåt istället för inåt.
”När det gäller tankar står nyttan inte till proportion till tänkandet.”
Senaste kommentarer