Samtal med vänner av Sally Rooney

Nu finns tv-serien baserad på Sally Rooneys genombrottsroman från 2017 Conversations with friends på SVTplay. Det är flera år sedan jag läste boken men dess avtryck gör sig påminda nu när jag ser serien. Rooney konverserar – och låter läsaren bilda sig en egen uppfattning – om flertalet spörsmål som intresserar mig; kärlek, kvinnlig vänskap, monogami, sexualitet, makt, kvinnligt kön och genus. Jag kommer här att besvara de frågor som jag uppfattar att Rooney ställer, vilket nog kan förstöra upplevelsen för dig som ännu inte sett eller läst berättelsen. Böcker är som speglar vilka reflekterar det som läsaren har inom sig, det här är min spegelbild.

Jag är något mer boksynt nu än för fem år sedan och ser parallellerna mellan Samtal med vänner och Goethes Valfrändskap. I Rooneys moderna och feministiska roman är de kvinnliga erfarenheterna i fokus. Goethes protagonist Edvard är gift med Charlotte men blir galen av kärlek i den unga Ottilie, just som den depressive Nick är gift med Melissa och förälskar sig i Frances. Edvards vän Kaptenen har sin motsvarighet i Bobbi. Ett barn i Ottilies vård drunknar, Frances barn finns bara i tanken, ett misstänkt missfall visar sig vara endometrios. Jag tycker att den som uppskattar Samtal med vänner verkligen borde läsa Valfrändskap. Och tvärtom!

”Sådan är nämligen kärleken beskaffad, att den tror sig ensam ha rätt och att alla andra rättigheter försvinner inför den.” /Goethe

Psykisk hälsa
I Conversations with friends har den introverta Frances med författarambitioner huvudrollen. Hon känner starka känslor men de omvandlas inte till ord hon säger högt, såvida hon inte skrivit ner dem först och gett dem en tjusig form. Glappet mellan det upplevda och det som konverseras är stort för Frances. Jag tror inte hon vågar prata spontant, hon är rädd att vara onormal. I den här berättelsen är det ofta det som inte sägs som är det intressanta. Detta för oss till första frågeställningen: Är introverta svala? Hon beskrivs så på baksidan. Eller så här, kan människor trycka undan känslor till förmån för förnuftet? Svar: nej. Frances försöker, men det leder till självskada. Det skummar även från dolda källor. Jag tror att alla friska människor upplever starka känslor och dessa kan inte nonchaleras, de bör genomlevas. Förklaringen till varför Frances är introvert finns troligen åtminstone delvis i hennes missbrukande pappas sätt att handskas med sina känslor och sin dotter.

”Jag är normal, tänkte jag. Jag har en kropp, precis som alla andra. Sen klöste jag mig på armen tills det började blöda..”

Kvinnlig vänskap
Frances och Bobbi har varit ett par, nu är de vänner med mer eller mindre erotiska känslor för varandra. Deras vänskap är oerhört intim, kärleksfull, skev och intressant. Bobbi är extrovert, bra på att prata och förklara hur hon känner och genomföra vad hon vill. Frances är den som ofta är tyst, lyssnar och följer. När Frances förälskar sig i den äldre skådespelaren Nick (som också är introvert), uppstår flera dilemman. Ett av dem är att Frances inte berättar för Bobbi om relationen med Nick, vilket innebär ett svek. Fråga två: Kan en kvinna ha en bästis och samtidigt en lyckad kärleksrelation? Svar: nej. En nära kvinnlig vänskap implicerar att man berättar allt, lämnar ut och chikanerar sin man och det krockar lätt med en lyckad kärleksrelation.

Äktenskap, flersamhet
På Goethes tid straffades människor mycket hårt för äktenskapsbrott. Tvåhundra år senare är det kanske dags att överge äktenskapet och de monogama löftena? Nick vill fortsätta vara gift med Melissa, han älskar henne menar han, men han älskar också Frances. I teorin är monogami trist och förlegat, knappt ens försvarbart då det gränsar till ägande och innebär förbud. Men hur gärna man än vill följa sina intellektuella och politiska övertygelser står förnuftet sig slätt mot känslorna. När Nick försöker introducera sin fru och Frances i en polygam överenskommelse resulterar det i att alla blir ledsna. Det är inte en slump att miljarder människor världen över proklamerar engifte, det är inte bara avhängigt föräldraskap. Människor mår bra av gränser, förutsägbarhet och trygghet. Att man bestämmer sig för en partner som man sedan litar på och som finns kvar även om man är arg, ledsen, trött och tråkig är livsviktigt. Förespråkar Rooney monogami? Svar: nej, tvärtom. Otrohet kommer alltid med straff, om inte av samhället, om inte i form av skam och skuld så alltid sorg, eftersom någon alltid kommer känna sig bortvald.

Maktfaktorer: klass och ålder
Den maktförskjutning som man först kan tro finns mellan Frances och Bobbi är i realiteten en villfarelse som kommer av deras olika personligheter. Det visar sig att olikheter är inget problem så länge respekt, kommunikation och förståelse finns. Konflikter är inte en indikation på ojämlikhet. Däremot finns en verklig maktasymmetri mellan de olika generationerna. De äldre heterosexuella paret Melissa och Nick har mer socialt, ekonomiskt och kulturellt kapital än de unga kvinnorna. Melissa och Nick flyr sina egna problem genom att leka med och imponera på Frances och Bobbi. De vill likt vampyrer suga i sig deras ungdom och beundran. Frances och Bobbi blir närmast känslomässigt exploaterade, i sin utarmning börjar de hacka på varandra. Är ålder bara en siffra? Svar nej. Ålder kan vara makt. Äldre ska ge fan i yngre.

Maktfaktor: kön. Samt sexualitet
När Frances har sex med Bobbi skrattar hon, när hon har sex med Nick gråter hon – det säger väl egentligen allt. Hur förstående och tillmötesgående Nick än försöker vara i sin självupptagna och manliga nedstämdhet förmår Frances inte att öppna sig för honom, om sin förlamande magsmärta exempelvis. Det är Bobbi som får se henne som ett vrak. Det skulle förresten inte förvåna mig om Nicks depression kommit av det att Melissa är mer framgångsrik och att han nu därför suktar efter en yngre, mer osäker kvinna. Jag tycker väldigt mycket om att Rooney lyfter feministiska frågeställningar utan att vara övertydlig. Nick är irriterande men inget monster, snarare en så kallad snäll kille som gör så gott han kan. Det blir tydligt jämfört med Rossa som Frances träffar via en dejtingapp:

”Jag tänkte: Det här är normalt. Det här är en normal grej att göra. Hans överkropp var liten och mjuk, inte alls som Nicks, och han gjorde inga av de grejer Nick brukade göra innan vi hade sex, som att smeka mig länge och prata lågmält. Det började med en gång, utan någon egentligen inledning. Fysiskt kände jag nästan ingenting, bortsett från ett smärre obehag. Jag gjorde mig stel och tyst och väntade på att Rossa skulle märka hur stel och tyst jag var och sluta med det han höll på med, men det gjorde han inte. Jag funderade på att be honom sluta, men om han kanske skulle strunta i det jag sa kändes det som om situationen skulle bli allvarligare än den behövde vara.”

Kvinnor skyddar inte sällan män, och underhåller saker. Frances mamma månar om Frances pappa när hon hävdar att hon inte minns om han var alkoholiserad när de var tillsammans. Förutom genus som en maktfaktor intresserar sig Rooney också för det kvinnliga könets fysiska förutsättningar. Endometrios drabbar var tionde kvinna i fertil ålder med kraftig mensvärk, blödning och risk för infertilitet som följd. Jag tänker också en hel del på hora- och madonnakomplexet eftersom Frances och Bobbi så uppenbart är ett konglomerat av horan och madonnan. Frances är klädd och tystlåten som en madonna, men är med Nick som en hora. Bobbi är klädd och utåtagerande som en hora, men tänker som en madonna. Men den stora poängen med hora- och madonnakomplexet är att kvinnor måste förhålla sig till det. När Frances är med en gift man kvalificerar hon sig som hora, dessutom måste hon ta hänsyn till om hon kanske blir utnyttjad – för det blir ofta kvinnor av män. Men blir hon utnyttjad av Nick? Svar: ja, emotionellt.

Jag får väl bryta här, skulle egentligen kunna fortsätta med dikotomin Amerika – Europa eller kropp – medvetande. Jag skulle kunna skriva om hur hon tar itu med samtiden, men det har jag skrivit om förut. Jag orkar inte mer ikväll. Vill bara tillägga att Rooney skriver en imponerande prosa med lätthet och briljans. Det här är en makalös debutroman och serien är minst lika bra.

P.s. Irländska är den snyggaste engelskan. D.s.