Om könets existens av Kajsa Ekis Ekman

”Då man förr tog bort klänningen från barn med penis, vill man nu ta bort penisen från barn med klänning.”

Jag har läst denna vattendelare till bok. Att den inte brändes i mina händer då jag höll den?

Eftersom jag är insatt i hur människor, främst kvinnliga feminister, numera brukar bemötas när de intresserar sig för teorier om kön, vill jag förtydliga att man kan göra detta utan att vara transfob. Jag har i och för sig full förståelse för ilskan. Inte att man sprider hatfulla kommentarer till eller om enskilda individer, men att man blir arg när man upplever sig själv eller ens vänner hotade. Jag misstänker att jag själv varit orimlig i diskussioner om ras och rasism och säkert ”dragit rasistkortet” i affekt. Men ju äldre jag blir, ju mer komplex framstår sakernas tillstånd. Det är snart ingen ordning på allting, förutom en sak. Diskussioner, samtal, undersökningar och berättelser är alltid av godo. Att man skulle sluta intressera sig för diskursen kring kön och genus eller att inte reagera på en ny teori om kön, för att inte riskera såra transpersoner anser jag vara en orimlig begäran. Jag har ju faktiskt också ett kön.

”Den nya berättelsen om kön behåller grundläggande feministiska begrepp men fyller dem med sin motsats. Begreppet social konstruktion blir kvar och signalerar tillhörighet till feministisk samhällskritik och begreppet medfött kön är kvar och signalerar något fast och evigt, bara att de har bytt plats med varandra. Nu är det alltså könsrollen som blir det verkliga könet. Kvinnlighet är inte längre en livmoder, utan rosa rosetter och dockor, manlighet är inte längre en penis, utan krig och maskiner. Och könsrollerna, sägs det, är vi födda med.”

Jag har i min iver att ta transpersoner på allvar och vara inkluderande och tolerant inte direkt gett mig in i debatten om trans. Jag har varit nära några gånger men låtit mig tystas innan jag ens börjat. Jag har aldrig förstått begreppet könsidentitet i teorin, men släppt det. För att jag accepterar och respekterar transpersoner som människor. Och jag lider med de som lider. Men den nya berättelsen om kön som identitet kan vara problematisk, inte minst för barnen.

Tur att Ekman som har ett av Sveriges skarpaste intellekt tar sig an denna fråga. Och som hon gör det. Hon tar oss upp ur den intellektuella dödsdalen som könsfrågan har kommit att bli. Hon höjer nivån på debatten och argumenterar sakligt och på goda grunder. Boken har en gedigen källförteckning. Det här är oerhört intressant och välskrivet.

Jakten på vad jagets kärna är, har förmodligen pågått så länge människan funnits, diskussioner om medvetandefilosofi återfinns i skrift redan från Platon. Frågan om hur kropp och själ förhåller sig och vad identitet är, lär vi få fortsätta att diskutera. Den mest troliga förklaringen ligger i ett dialektiskt samspel mellan natur och kultur. Därför är påståendet att könet skulle vara en medfödd del av en individs identitet kontroversiellt. Somliga förespråkar att könet sitter i hjärnan, trots att vetenskapligt stöd och empiri för detta påstående saknas. Vad könsidentitet egentligen är, är mycket oklart. Däremot vet vi, att kromosomerna xy och xx hör ihop med specifika könsorgan, könskörtlar, förmåga att bygga muskelmassa, anlag för hårväxt med mera. Hur postmodernistiskt bevandrade vi än är, kommer vi inte ifrån den materiella verkligheten av kön. Språket påverkar, men är inte det enda som finns. Könsorgan är inte identitet, de är kroppsdelar för reproduktion, lust, urinavgång.

”Könsrollerna är tillbaka utan att vi har märkt det! Men kön och genus har bytt plats. Genus är nu det verkliga, kön det overkliga. Kön sägs vara något som ”tilldelas” vid födseln, det vill säga en social konstruktion som samhället lägger på barnet. Könsidentiteten, däremot, sägs vara medfödd. En genusessentialism: genus som essens oavsett kropp.”

Jag är av åsikten att en individ har rätt att utrycka sig hur den vill, vuxna människor genomgår vilka behandlingar de vill, det angår inte mig. Men den teoretiska, strukturella, samhälleliga och juridiska synen på kön angår mig. Att medicinera och skära i friska kroppar bekymrar mig, oavsett om det gäller könsbekräftande behandling eller att släta ut åldrad hud. Att medicinsk behandling kan ordineras till barn som upplever sig trans, är att passera en gräns. Det är ett svek mot barnen. Jag är skeptisk till hormoner som medicin per se, oavsett om det är i p-piller, för klimakteriebesvär eller som könsbekräftande behandling.

Identitetspolitiken är en produkt av vårt nyliberala klimat där varje individ ska ha rätt till allt genom fria val, även nu gällande kön. Men vad kan detta få för konsekvenser?

Homosexuellas och kvinnors rättigheter går sakteligen framåt efter många och långa kamper. Men tranståget går i rasande fart, det kan befaras ha med läkemedelsindustrin att göra. Eftersom transpersoner som kunder är en utmärkt grupp i behov livslång medicinering. Damidrotten lär dö ut eftersom kvinnor inte har någon chans mot transkvinnor. Det här kan vara början på en backlash jämställdhetsmässigt och vad värre är katastrof för många individer. Studier har inte kunnat påvisa att könskorrigerande behandling förbättrar unga transpersoners psykiska hälsa. Däremot är det risk för att reproduktionsförmågan skadas för livet. Som Christian Rück klokt framställde tror jag att oro, osäkerhet, nedstämdhet, känsla av att inte duga och passa in sällan är en fråga för medicinsk sjukvård. Unga transpersoner trivs inte med sina kroppar. Vilka gör ens det? Protest mot puberteten är en klassisk kvinnlig genre i ett sexualiserat patriarkalt samhälle. Ett samhälle som allt mer profiterar på framförallt kvinnliga kroppsideal. Att uppleva sig alienerad från sin kropp är inte ovanligt. Övergrepp, sexualisering, utseendekrav kan vara orsak till den enorma ökning av framförallt unga tjejer som vill genomgå könskorrigering. Samma orsaker som föranleder psykisk sjukdom, skadebeteenden och aneroxi exempelvis. Det kan mycket väl vara något i samhället som gör att unga flickor inte vill växa upp till kvinnor.

Jag tolkar det som att Ekman inte vill att unga personer ska behöva ändra på sig. Hon vill att samhällets normer ska ändras så att människor känner att de får vara som de vill. Vi löser inte problemet på orsaksnivå genom att mildra symtomen.

Ekman listar många olika exempel och fallbeskrivningar för att påtala riskerna med transition och självidentifikation gällande kön. Vissa fall tycks vara extrema och jag gillar inte när man försöker vinna en argumentation genom att ta motståndarsidans största misslyckanden som exempel. Jag hade välkomnat några goda exempel också, det hade gjort texten mer nyanserad. Men jag vill ändå ge Ekman rätt när hon menar att det är inte bara enskilda fall. Tillsammans utgör de själva fundamentet som teorin om könsidentitet vilar på. Exemplet med kriminella fängslade män som vill byta kön för att få flytta till kvinnofängelse är extremt, men ändå relevant, med tanke på att det inte finns ett enda känt fall där det varit tvärtom.

Det som 0,5% av befolkningen har problem med, kräver lösningar för alla vilket i slutändan riskerar att begränsa kvinnor. Det vore kanske bättre om lagförslagen gällde för de vuxna som genomgått transition.

Ekman går igenom hur synen på kvinnan, könen och feminismen förändras genom historien. Tydligt är att den postmoderna fasen som bland annat Butler var med och sparkade igång, där ingenting ”är” utan allt görs och skapas via språket, varit på sin absoluta topp. Med den nya teorin vänder det. Åter är kön något fast och bestämt, men nu inte materiellt via kroppen utan via hjärnan. Och det som är stabilt är könsidentiteten. Essentialismen är tillbaka, en biologism utan biologi, och kategorin kvinna riskeras att luckras upp. Perfekt vapen mot feminismen, inte sant! Den patriarkala logiken och allt vad den innebär, kvarstår dock oavsett synen på kön och könsidentitet.

”… frågan om nakenhet i omklädningsrum. Den urpatriarkala och mycket ologiska regeln vad gäller nakenhet är: en man vill se nakna kvinnor, en kvinna vill inte se nakna män. En man vill också visa sig naken för kvinnor, medan en kvinna inte vill visa sig naken för män. Den gamla manliga praktiken blottning har fått ett uppsving i och med nätet, där miljoner män ogenerat skickar bilder av sina kön till kvinnor de aldrig träffat och njuter av tanken på att kvinnor ser deras penis. När hon ser hans penis, lyder den patriarkala logiken, har han makt över henne. Men även då han ser henne naken har han makt över henne. En man som ser en kvinna naken kan störta hela hennes liv. […] En kvinna har dock ingen makt över en man hon ser naken: hennes enda klena tröst är att sprida ryktet att han har en mikropenis.”

För Ekman framstår den här nya teorin om kön som fullständigt orimlig. Även för mig. Hur kan könsorganen å ena sidan inte ha med kön att göra, å andra sidan måste de korrigeras för att ”matcha” könsidentiteten? Tyvärr håller författaren en onödigt raljant ton och ibland anger hon sina skäl oegentligt. Hon skriver exempelvis att vårdguiden föreslår att vi ska undvika att använda ordet kvinna. Men att ordet man aldrig ska undvikas. Men det stämmer inte. Det står faktiskt också att vi ska undvika ordet man. Men i stora drag anser jag att hon har rätt.

Jag tar nu ställning i denna liberala nypatriarkala backlash som kommit i egna kläder. Den fick mig nästan på fall genom att använda tolerans och modernitet som grepp. Men den rasar nu tack vare Ekman. Den förhoppningsvis korta avstickaren med epitetet icke-man lägger vi bakom oss. Kanske även cisbegreppet. Det implicerar att som cisperson är man priviligierad och nöjd med det kön man fötts in i. Men feminister har sedan 1700-talet försökt påvisa att könsrollerna är socialt konstruerade och alltså inte till belåtenhet, minst sagt. Det var därför jag blev feminist. Och det kommer jag fortsätta att vara.

Tack Polaris!