Nu har det inträffat, stunden där jag inser och får acceptera att jag är en Knausgårdian. Det har sannerligen inte skett lättvindigt, jag har kämpat emot. Men både känslan och förnuftet slår ut viljan, jag ger upp nu. Jag erkänner att han är en enastående författare och att hypen kring honom är rimlig.
Om hösten är första delen av fyra årstidsböcker som är precis lika bra som Min Kamp och Morgonstjärnan. Dock ganska annorlunda. Den består av korta essäer om vardagens betraktelser (maneter, piss, skymning, bensin, jord, fotografi etc) som han vill visa sin ofödda dotter.
Och som han gör det. Jag älskar hur han skriver om tidens obönhörliga modalitet, om biodlarens långsamma dans som visar människan som allra underdånigast och om hur det handfasta i brödbakandet ger känsla av att vara i kontakt med verkligheten. Att läsa Knausgård är att stegra livskänslan.
Alla essäer är dock inte top notch.
Senaste kommentarer