Om bara av Vigdis Hjorth

Du behöver ett stycke mört kött av typen Ida Heier, och ett rejält stycke vällagrad fläsksida á la Arnold Busk. Börja med att snitta köttet. För samman bitarna och marinera otroligt länge i rigorösa mängder vin. Tillsätt lidelse, kreativa yrken, otrohet, skilsmässa och gränslöshet. Häll på mer vin. Och öl. Banka nu köttet rejält, allrahelst Ida-biten. Krydda med obehag och rör våldsamt. Det kommer att rinna över men det är meningen. Eftersom det här är en Hjorth-bok smula över Brecht. Servera med champagne. ”Skål för en gångs skull!”

”Lämnar du mig så skjuter jag dig.”

Den här dekadenta romanen med självbiografisk puls från 2001 handlar om en heterosexuell relation som jäser över, ruttnar och stinker. Ett konstnärligt och modigt verk är det, om galenskap, svartsjuka, backanal, våld och förnedring. Rakt in i mörkret leder hon mig och jag följer gladeligen med. Hon gestaltar väl och har en förtjusande besk och humoristisk ton men prosan tar hela tiden omtag vilket gör boken längre än nödvändigt.

”Han sover alltid på sidan för att inte dö spädbarnsdöden.”

Om bara verkligheten inte skilde sig så förbannat från sagans stora romantiska passion som är på liv och död. Om bara Ida kunde säga nej till något någon gång. Eller om bara två dysfunktionella människor kunde hela varandra istället för att dra ner varandra ytterligare. Om bara man slapp känna sig så jävla ensam och rädd. Om bara inte alkohol hjälpte så bra. Om bara kärleken och sexualiteten fungerade rationellt. Om bara någon kunde förklara när kärlekens ögonblick egentligen inträffade.

”Frånvaro kamouflerad till närvaro är hon bra på. Hon som kan uppleva kroppen helt skild från sig själv. Avtrubbad under akten. Tankarna tusen mil bort. Avskuren och onåbar.”

Jag är förtjust i allt jag läst av Hjorth, även den här. Jag rekommenderar den till dig som gillar Det kommer aldrig att vara du, Nora eller Brinn Oslo brinn eller Egenmäktigt förfarande.