”Man får vara nöjd med att man i alla fall inte blev dödfödd.”
I andra boken bestämde hon sig för att ge upp och nu har den släktforskande och barnlängtande Monika äntligen kommit så långt att hon kan hantera barnlösheten med ro. Nu är hon levande. Hon funderar på varför det tycks vara en vedertagen sanning att barn är meningen med livet och att ha barn gör en människa lycklig när statistiken berättar det motsatta?
Som i de två tidigare böckerna växlar berättelsen mellan att handla om Monika i nutid och Monikas samiska förfäder på 1800-talet. Formen tillåter ett brett grepp om mänsklighetens ontologi utan att det blir varken splittrat eller krångligt. Ett tema som Sara Lövestam (inte helt otippat) lägger fokus på är berättelsers betydelse.
”Myterna som överlever säger något om antingen den mänskliga naturen eller om världens beskaffenhet. De förklarar varför vi finns till, varför månen följer solen, varifrån ondskan kommer och hur ödet fungerar. Vi försöker formulera en sammanhängande väv så att vi inte bara är fisar i en slumpmässig rymd.”
Hur förhåller sig människan till driften att fortplanta sig, normer, kön och gener över tid? Handlar det om att föra gener vidare eller om att människan bara varit kåt? Monika har växt upp i fosterfamilj men det är ju inte den hon väljer att släktforska om. Idag finns det en hel rad hjälpmedel för den som inte blir gravid i form av hormonbehandlingar, insemination, IVF etcetera här gäller det att sätta ett tydligt stopp och inte inkludera människohandel i form av kriminell adoption eller surrogatmoderskap.
”Den enklaste berättelsen är kanske ens föräldrars. Den vars pappa äger en bank har lätt att föreställa sig att en dag äga en bank. Den vars mamma sliter som undersköterska kan se det som en framtida möjlighet och den som har föräldrar ser framför sig ett sätt att vara förälder. Barnlösa kan inte gå i sina föräldrars fotspår, man måste hitta ett eget sätt att leva. Som inte en enda av ens förfäder delar. Man delar det bara med alla andra som är barnlösa.”
Jag tycker mycket om hur författaren skriver fram vad jag tolkar som kritik av människans till synes ostoppbara strävanden mot att få det hon vill ha, nu i en tid när allt ska vara möjligt (#analblekningstider). Lövestam ifrågasätter rimligheten i narrativet att alla ska kunna få allt och aldrig ge upp, men utan att döma människan som strävar. Hon lyfter poängen med att ödmjuka sig inför ödet, kanske att det människan saknar kan lära henne sätta värde på det hon har?
Det är lätt att vila i Lövestams fiktion. Hennes prosa utandas en godhet och moralisk nobless som (ända fram till slutet) tystar min inre misantrop. Hon skriver med eftertanke och psykologisk kännedom, inte banalt men ändå enkelt, ganska roligt, sällan elitiskt och aldrig elakt. Det är lent och ljust, fast det finns ilska och hat och övergrepp begås. Men mörkret har liksom aldrig en chans att bre ut sig i hennes berättelser. Monikaböckerna är bra feelgood.
Baksidan är att karaktärerna framstår som aningen stereotypa. Monika är (bortsett från infertilteten) i princip perfekt, kunnig, korrekt och har lyckats få en tonåring att glida i spår. Någon annan är helt igenom ond. Men det gör inte så mycket. Jag vet ingen som kan skriva så hoppfullt, klokt, underhållande och folkbildande som Sara Lövestam.
Senaste kommentarer