Nakanos secondhandbutik av Hiromi Kawakami

Men vad ÄR det som den här författaren (och andra Japanska författare för den delen) gör så enormt bra, funderar jag? Prosan är lugn, osentimental och tystlåten, diegesen långsam och vardaglig och det är ju trevligt visst. Karaktärerna realistiska, inget är explicit, det sexuella ljuder framförallt i underton på samma sätt är det med humorn, gott så. Beror det på att detaljerna är många, alltså precis lagom många och av rätt typ..? Men så kommer jag på det! I den här secondhandbutiken (och i portföljen) är min sämsta genre feelgood och min bästa genre feelbad kombinerade på ett unikt och mycket gynnsamt sätt. Jag påstår att feelbad får mig att må bra, det har aldrig varit så sant som när jag läser Kawakamis älskade prosa.

”Jag tog ut en burk med tomatjuice ur kylskåpet och öppnade den med en klickande ljud. Istället för att hälla upp innehållet i ett glas drack jag direkt ur burken, men glömde att först skaka om burken. Juicen var därför först lite vattnig och därefter plötsligt väldigt tjockflytande.”

Jag dricker inte gärna tomatjuice men den här renhåriga, liksom enkla men ändå djupa, dialogdrivna berättelsen törstar jag efter som en obehandlad diabetiker trängtar efter vatten. Den handlar om Nakanos som är föreståndare för secondhandbutiken (berättelsens scen), hans syster, chauffören Takeo och jagberättaren Hitomi (observera att bara en bokstav skiljer från författarens förnamn). Hitomi närmar sig trettio, lever ensam och kliver inte ”upp ur sängen” hon kliver ”sakta upp ur sängen”. Jag älskar det.

När jag sitter invirad i en filt, äter körsbär och läser den här boken är allt bara helt bra. Jag är lugn och tillfreds och har det jävligt mysigt. Det är en väldigt speciell känsla, som att jag plötsligt accepterar verkligheten. Ungefär som att vara precis lagom full, men ingen alkohol behövs när Hiromi Kawakami finns.

Kanske beror det på att människorna hon skriver om är långt ifrån perfekta, de är inte coola men inte heller lever de i misär. De är väl som folk är mest under den polerade ytan, de har alla svårt med relationer. Nakanos är gift för tredje gången och har en älskarinna. Han är en något sexfixerad, rökande och pratsam entreprenör. Han syster är också extrovert. Allt detta prat är svårt att förstå sig på för motsatsparet; de anställda, Hitomi och Takeo. De är istället introverta, osäkra och tystlåtna. De tycker livet är svårt och att människor är läskiga. De vet inte vad de ska göra eller varför de gör som de gör. De vet inte vad de ska säga, och när de väl sagt något glömmer de kanske att stänga munnen efteråt. Istället för att prata om sig själva speglar de personen de samtalar med och ställer frågor, inte sällan svarar de på frågor med nya frågor.

Det här passar mig som handen i handsken eftersom jag funderar mycket på människans språk och sociala förmåga, varför man väljer att prata om sig själv och hur författandet hör samman med detta. (Ser nu serien Conversations with friends som handlar om samma ämne.) Jag själv läcker känslor som ett såll och romantiserar gärna de mer tillslutna personligheterna. De verkar ha det lugnt och skönt, tryggt och enkelt bakom sin höga mur. Men förstås finns baksidor med att vara otillgänglig. Denna närhetens rädsla och konsekvens gestaltar Kawakami. Utan att förklara låter hon människor bete sig mer eller mindre märkligt. Kanske är någon autistisk, kanske inte. Folk får vara som de är utan psykologisering eller diagnostisering. Det är ljuvligt.

Sen är det maten och drycken med förstås. Kycklinglever på spett, kycklingskinn i vinäger, salta aprikoser, saké. Det är exotiskt och liksom eggande att läsa om denna – för mig – främmande mat och dryck.

Det finns en kärlekshistoria här också, en i min smak. Och apropå kärlek, om min man skulle vara en bok skulle han vara Nakanos secondhandbutik. <3